Desiré: Indien kan lära mig trolla.

Någon skrev nyligen att 2009 kommer att bli Indiens år. Själv tillbringade jag början på detta fantastiska år i det förtrollade landet som ska ta världen med storm. Det pratas om Bollywood och fantastiska filmskapare, det pratas om en nyfikenhet och öppensinnighet som sällan skådats.
Jag har delat upp några av mina starkaste intryck i tre delar. Varsågoda.

Utsmyckning och de tusentals färgerna
Indierna är experter på färger och utsmyckning. De klär sig i fantastiska kreationer i regnbågens alla färger, de målar sina hus rosa och blå och de sveper in livets tråkiga attiraljer i färg och pynt till det mesta liknar julgranar. Jag vet inte hur många vackert klädda lastbilar jag såg under min resa. De skriver också små dikter, roliga historier eller religiösa budskap på de trista måstena som finns i allas våra liv. Människor i Indien har helt enkelt en förmåga att se och skapa något vackert av allt. Jag har sällan känt mig så upplyft och inspirerad. Hela Mumbai är klätt i konst.


Mängden reklam (läs utomhus)
Det första jag såg när jag klev av planet i provinsen Kerala var reklam. Överallt. Jag har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå vart i några av världens största städer. Jag begrep för det mesta inte ett smack då mycket var på Hindi och det mesta verkade vara gamla annonser som suttit i åratal. Men mängden var otrolig. Dels var det stora billboards med maffiga bilder och gigantiska bokstäver. Men också små plåthus klädda med reklam för både Nike och den lokala tyghandlaren. Tydligen kan man tjäna sig en hacka på att låta huset kläs in i säljande budskap.
När jag senare landade i världsstaden Mumbai möttes jag, förutom ännu fler billboards, av olika reklambudskap (mer eller mindre handgjorda) på bilar, trottoarer, hus, träd, broar, på sophögar (nej, inte i) ja överallt. När viss media inte erbjuds eller är upptagen får man ta till det som finns. Jag blev helt överrumplad av alla utomhusbudskap av olika slag och då förstod jag oftast inte ens halva innebörden.


Människorna
Så mycket skratt, så mycket tjo och tjim. Trots att levnadsstandarden ibland har en del övrigt att önska. Alla är så nyfikna och innovativa:
”oj, marknadens stora publikdragare pariserhjulet gick visst sönder. Då hoppar jag upp och trampar runt hjulet själv istället. Det går säkert.”
”Strömmen gick (igen) och restaurangen är full av gäster, då tänder vi en massa ljus och ställer vi till med show tills den kommer tillbaka”.
Det sjungs, det dansas och det skrattas. Det mesta är kul och inget verkar för tufft. Har man den livsinställningen är allt möjligt.


Puh. Långt det blev. Jag tror att vi har allt att lära av Indien. Och inte bara av det högproduktiva Bollywood utan av de ”vanliga” människorna. Indien sägs ha världens största medelklass och de är verkligen i en klass för sig.
Tips: Åk till Indien och ta med en stor del hem.