Desiré: Klasskompis utan musik

Häromdagen gick jag förbi NK och blev brutalt påhoppad av en kaskad av färger och ett gäng skyltdockor i alla möjliga bisarra ställningar. Mycket trevligt. Jag gick där länge och tittade. Mest på ballongerna. Vårens tema är Cirkus.
Det slog mig först när jag började gå därifrån att det strömmade musik ur högtalarna. Jag la verkligen inte märke till den när jag stod och betraktade skönverken innanför glasrutan. Men visst var det musik. Hög cirkusmusik som får mig att tänka på Lilla Jönssonligan, men det är ett sidospår.
Jag insåg att en av anledningarna till att jag stått vid de vackra skyltfönstrena så länge var just musiken. Den hade omedvetet förtrollat mig. Jag vet inte hur jag vet det men jag vet det, som man brukar säga.
Musik får ju som bekant psyket att må bra.
Det fick mig att tänka på David. Han gick i min klass i femman.
David ville bli astronaut (eller var det astronom?)
Han var tyst och grå som en liten mus. Han log aldrig. Vi förstod inte varför. Det var ingen som mobbade David, han var ganska söt och kom från en bra familj. Som ung borde man inte vara så deppig med de förutsättningarna.
Men David gillade inte musik.
Han hatade musik, på riktigt.
Varken förr eller senare i mitt liv har jag träffat på en människa som avskyr det så mycket. Han berättade för mig att musiken skar i honom. Och det spelade ingen roll vilken sorts musik. Han gillade bara inte ljuden. David ville ha det tyst omkring sig.
Det var det som gjorde honom så deppig. Det är jag övertygad om.
Både att inte få uppleva glädjen i musik och att dessutom missa den gemenskap musik ger (vad jag minns var han inte sportintresserad heller). Han kunde ju inte relatera.
David slutade i våran klass i sexan. Jag tror att familjen flyttade.
Jag har inte tänkt på honom sen dess faktiskt. Inte förens jag häromdagen gick förbi NK och blev upplyft av musiken. Hoppas David har hittat musiken.