Desiré: Ärligt talat

Så borde jag ta tag i att lägga ner den här bloggen. Frida har slutat blogga. Och på min prioriteringslista ligger den lilla sötingen ganska långt ner. Men icke. Här ska inte läggas ner någonting. Däremot kommer bloggen att byta form någongång kring Juni. När saker runtomkring har lugnat sig någon promille eller så. Och fram till dess kommer jag av ren finger-kliighet att lägga ut något lite då och då. Så kolla gärna in ibland.
Idag tillexempel. Idag bjuder jag på en antikiss-skylt.
Hoppas alla haft en trevlig Påsk.

Desiré: Finn ett fel

Desiré: Söndagsmys

Desiré: Skrämmande inspirerande

Desiré: Äggveckan

Full med seminarier jag såklart ville gå på men inte fasen hann jag med så många.
Bara ett faktiskt: Brave New Word som var bra i en timma och fyrtio minuter och fantastiskt de sista tjugo. Tack David Orlic. Och till mitt stora förtret missade jag dagens Guldskrift men till min glada glädje har jag lyckats få kraftigt rabatterade biljetter till gala och fest i morgon.
Yes! Vi ses där. Serveras det vin…?

Desiré: Arbetsprover

Nu ska jag dela med mig av mitt liv. En liten bit som ändå är ganska stor.
Jag håller som bekant på med arbetsprover för att börja studera reklam på riktigt. Så att jag kan jobba, på riktigt.
Det är en intressant process där det med arbetsprover: man vill visa allt man kan, man tänker ”jag ska lämna in de bästa proverna de någonsin sett”. Men att kreera ”de bästa proverna” är helt omöjligt eftersom reklam inte har några regler. Reklam är en bedömningsgren. Dessutom blir man ganska hämmad i tankarna om man tänker på det viset.
Jag har alltså lagt den ambitionen åt sidan och tänker helt enkelt göra något som jag tror kan vara bra för kunden jag ska göra kampanjer/utomhusannonser/printannsonser o.s.v. för. Jag gör det jag tror på och hoppas på det bästa. För det är väl jag och mina tankar som så småningom ska in på skolan, right?
Nu blir inte processen skitlätt bara för att jag kommit till någon form av insikt. Nej då. Vissa dagar tycker jag visserligen att jag är riktigt bra och kommit på fantastiska idéer. För att nästa dag explodera av frustration när ingenting blir bra. Men så är det. Oavsett om jag har en dag när jag suger eller en dag då jag är grym så är det fantastiskt att hålla på med arbetsprover.
Jävligt kul!

Desiré: Ärligaste på årtionden

Snart är det dags för 2009 års sommarplåga. Nästan alltid en fasa. Men ibland inte. Vissa år smått genialiska låtar. Som den här:



Bussen går halv nio men den brukar vara sen
har man otur blir det bråttom när man kommit fram
om man går genom tunneln kan man spara nån minut
men då får man räkna med rödljusen vid korsningen
jag har fått veta att november kan bli svårt
minst var fjärde samtal måste leda till ett köp
men alla verkar nöjda och vi har en ny bra chef
man kan allas namn och säger hej varenda morgon men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nästa lördag kanske vi ska titta på ett hus
det finns några nya som dom bygger vid stationen
Gör man lite själv så blir det inte farligt dyrt
och din man är händig han har redan byggt en bastu, Men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Förra sommarn minns jag den var faktiskt riktigt fin
sol varenda dag vi hade hyrt ett torp i Värmland
hur vi gör i år igen är inte helt bestämt
men vi har jobbat bra så vi ska få extra semester
Lalalalalala lalalalalalala..
Lalalalalalalala lalalalalala..

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet, fräscht och ljust
så kommer inga gäster minnas var det låg
och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind

nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Lalalalalala lala......

Desiré: ”Dygnet har ju bara 24 timmar och dagarna går så fruktansvärt fort”

Vi ber på riktigt om ursäkt för att vi inte bloggar riktigt lika ofta längre. Och hur tokklyschigt och dålig-ursäktigt det än låter så beror det på att vi har så sjukt mycket för oss och att vår kära blogg helt enkelt har ramlat ner en bit i prioriteringslistan. Sad but true. Det är heltidsjobb och övertidsjobb och arbetsprover och bokskrivande och vänner och relationer och lägenheter. Och så ska man dessutom hinna med att sköta hygienen och köpa mat. Den som har lagt schemat för ett människoliv måste vart tidsoptimisten själv.
Vi bloggar så ofta vi hinner. Och förhoppningsvis är det ofta nog.
Vi tycker ju om er.

Kärlek! / Desiré och Frida

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

Allt är inte inspirerande historier och kreativa lösningar. En del är rent och skärt snusk. Ikväll bjuder jag på en av de handskrivna varianterna som damp ner i min brevlåda. Enjoy.

Sommar i Stockholm, mitt första PR-jobb och – jobbfest. Av någon anledning råkar jag vara sist kvar på restaurangen tillsammans med chefens flickvän. Hon börjar stöta hej hejvilt på mig. Jag säger nej i ungefär 30 sekunder – then i’m all over her! Vi hämtar ut våra jackor och har sex på en byggarbetsplats i närheten av restaurangen.

Jag jobbar inte kvar, men jag springer ibland på henne ute på stan. Innan vi skiljs åt, alltid: ”Jag har inte sagt något till någon, har du?” Vi vet båda vad det skulle innebära om vår hemlighet blev känd. Men den största hemligheten är nog, att om jag någon gång får chansen att ha sex med henne igen – då kommer jag att ta den.
Berättare: man ca 30. Kommunikationsrådgivare, Stockholm.

Desiré: Klasskompis utan musik

Häromdagen gick jag förbi NK och blev brutalt påhoppad av en kaskad av färger och ett gäng skyltdockor i alla möjliga bisarra ställningar. Mycket trevligt. Jag gick där länge och tittade. Mest på ballongerna. Vårens tema är Cirkus.
Det slog mig först när jag började gå därifrån att det strömmade musik ur högtalarna. Jag la verkligen inte märke till den när jag stod och betraktade skönverken innanför glasrutan. Men visst var det musik. Hög cirkusmusik som får mig att tänka på Lilla Jönssonligan, men det är ett sidospår.
Jag insåg att en av anledningarna till att jag stått vid de vackra skyltfönstrena så länge var just musiken. Den hade omedvetet förtrollat mig. Jag vet inte hur jag vet det men jag vet det, som man brukar säga.
Musik får ju som bekant psyket att må bra.
Det fick mig att tänka på David. Han gick i min klass i femman.
David ville bli astronaut (eller var det astronom?)
Han var tyst och grå som en liten mus. Han log aldrig. Vi förstod inte varför. Det var ingen som mobbade David, han var ganska söt och kom från en bra familj. Som ung borde man inte vara så deppig med de förutsättningarna.
Men David gillade inte musik.
Han hatade musik, på riktigt.
Varken förr eller senare i mitt liv har jag träffat på en människa som avskyr det så mycket. Han berättade för mig att musiken skar i honom. Och det spelade ingen roll vilken sorts musik. Han gillade bara inte ljuden. David ville ha det tyst omkring sig.
Det var det som gjorde honom så deppig. Det är jag övertygad om.
Både att inte få uppleva glädjen i musik och att dessutom missa den gemenskap musik ger (vad jag minns var han inte sportintresserad heller). Han kunde ju inte relatera.
David slutade i våran klass i sexan. Jag tror att familjen flyttade.
Jag har inte tänkt på honom sen dess faktiskt. Inte förens jag häromdagen gick förbi NK och blev upplyft av musiken. Hoppas David har hittat musiken.

Desiré: Folket får skrika tillbaka.

Hur är folks inställning till reklam egentligen? Jag vågar faktiskt inte påstå att jag har någon vidare koll på det. Umgås man med människor som älskar, älskar, älskar reklam med allt vad det innebär hela dagarna får man en ganska orealistisk bild är jag rädd.
Men ska jag trots allt ge mig på en vild gissning satsar jag mina slantar på att gemene svenne inte har värst mycket till övers för reklam.
I alla fall inte reklam som uppfattas som reklam. Men numera skapas det ju fantelitastiska ting som talar med och engagerar målgruppen istället för att skriva den på näsan. Annonser känns ju gammalt. Men det är en helt annan historia.

Det jag vill ta upp med det här inlägget är Guldäggets kampanj, signerad Garbergs.
I en traditionell tidningsannons ber man om folk och allas synpunkter på reklam.
Annonsen visar en tom utomhusaffisch som ska fyllas i av dom som vanligtvis inte skapar reklamen – mottagarna.
Så här ser den ut:


Copy börjar:
Vi brukar skrika från stora reklamtavlor. Nu är det din tur.

Under Guldägget samlas vi som jobbar med reklamm PR och design för att diskutera vad som är bra kommunikation 2009. Vad skulle du vilja säga till oss? Fyll i annonsen här uppe och skicka den till Sveriges Reklamförbund, Sveavägen 34,, 11334 Stockhom, senast 10 mars.

De intressantaste kommentarerna kommer att visas på stortavlor utomhus. Då lovar vi att för en gångs skull lyssna mer än vi pratar.
Copy slut.

För det första tycker jag att det här är ett fint sätt att involvera invånarna på. Det rycker ju i fingrarna av lust att fylla annonsen, riva ut och skicka. Dessutom kommer Reklamförbundet säkert att få in massa användbara tips som kommer hjälpa reklamens utveckling.
I like it. Skarpt.
Ett problem: Både i rubriken och i brödtexten pratar man om reklambranschen som en skrikande bransch som inte lyssnar utan bara vräker ur sig budskap hittan och dittan. Vilket ju till viss del är sant. Men varför anta att gemene svensks uppfattning är på det viset. Och varför ”erkänna” att man är dålig på att lyssna.
Där tycker jag att man kunde tänkt ett varv till.

Men Guldäggsannonsen får hur som helst mest applådet. Fredagsapplåder.

Desiré: Världens äldsta myt

Desiré: Ficklampsförvaring

Övertrött blev värre när jag ramlade över denna.

Desiré: Bloggy smartfulspelar

Som jag sa igår: dags att börja Twittra. Alla andra gör det. Och jag gillar tanken.
Så nu var det äntligen dags.
Jag kom hem ikväll. För ungefär tjugo minuter sedan. Lite, lite onykter efter eftermiddagens AW. Har en timma på mig innan jag ska iväg på vinkväll.
Sätter mig och knappar in twitter.se.
En annan sida lyser oväntat upp min skärm och jag blir livrädd: "nu har min Mac gjort det omöjliga och fått virus, fan! det som inte kunde hända".
Men ganska fort ser jag att det är Bloggy (eller snarare Bloggys fans) som har kapat sidan.
De vill ha fram budskapet att Bloggy är minst lika bra som Twitter och dessutom svenskt.
Jaja.
Detta fungerar i alla fall inte på mig som blir irriterad för att jag inte kommer in på min aktivt valda sida. Vill jag ha Twitter så ska ingen hindra mig.
Vissa kanske faller för dessa fulknep.
Men för mig behöver fulknep ha mer charm. Detta lilla budskap från Bloggys fans är bara ett taskigt försök att ta andelar de inte är värda.
Jag tror många likt mig blir irriterade.
Man vill göra ett aktivt och medvetet val.
Inte bli påhoppad.
Jag ignorerade alltså denna våldtäckt och tänker aldrig blir medlem i Bloggy. Någonsin.

Desiré: Twitter

Fan. Jag känner mig hopplöst efter. Måste börja Twittra.

twitter.com

Desiré: Kändisreklam när den är som bäst

En gammal goding. Som jag såg för första gången idag.
Produkten är bildäck. Killen är en känd (för sin tid) sprintlöpare.
I love this.

Desiré: Jag blev så innerligt glad..

..när det häromdagen damp ned en oväntad present i brevinkastet på jobbet. En känd konstnär som varit del i en kampanj vi gjort och som jag och några av mina kollegor haft kontakt med hade skickat en bok. Dels som tack för bra samarbete. Men också för att jag för några veckor sedan uppvaktade honom med blommor och choklad på födelsedagen.
Oväntad present. Testa att säga det en gång. Visst känns det ganska bra i munnnen?
Mina snälla kollegor lät mig få boken i fråga.
Den oväntade presenten.
Den är fylld med härliga ramsor som gör mig glad.
Och fina bilder som gör mig lugn.
Den oväntade presenten står nu uppställd på mitt skrivbord.
Jag tycker att vi alla ska ge varandra fler oväntade presenter. Särskilt i jobbsammanhang.

Den oväntade presenten jag fick heter "Vinter-Haga en vintersaga" och är skriven av Lennart Hellsing. Med målningar av Peter Dahl.

Frida: T-Mobile Advert "Lifes For Sharing"

ojojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. jag började nästan, PÅ RIKTIGT, att gråta när jag såg den här. jag blev så rörd att folk kan göra folk så glada.

om någon skulle göra det här för mig en tisdagsmorgon skulle jag dö av lycka.

jag kan inte ens kommentera idén eller allt reklamigt om den här. den är bara fantastisk.

jag har aldrig sett en bättre gerillakampanj. någonsin.

Frida:Zoo lights

här kommer en väldigt trevlig och om man får säga de så annorlunda reklam spot.

en reklam om zoo lights och här måste jag snällt erkänna att jag inte riktigt vet så mycket.

antingen är de ett märke på ljusslingor eller så är de kreationerna som görs av ljusslingor.

är de någon som vet uppskattas en kommentar.

hur som helst gillar jag de "nygamla" sättet att tänka och utforma.

det är skönt att de inte är riktiga ljusslingor utan att de faktiskt är tecknade.

de får en att känna en varm och igenkännande känsla som tar en tillbaka till tecknade barnprogram.

enligt mig är de ett modernt sätt.

 

Desiré: Omissbart!

Går inte att missa när man står och väntar på bussen (som vägrar komma) i slasket.

Så självklart, men ändå inte sett förut. Jag blev innerligt glad.