Frida:Zoo lights

här kommer en väldigt trevlig och om man får säga de så annorlunda reklam spot.

en reklam om zoo lights och här måste jag snällt erkänna att jag inte riktigt vet så mycket.

antingen är de ett märke på ljusslingor eller så är de kreationerna som görs av ljusslingor.

är de någon som vet uppskattas en kommentar.

hur som helst gillar jag de "nygamla" sättet att tänka och utforma.

det är skönt att de inte är riktiga ljusslingor utan att de faktiskt är tecknade.

de får en att känna en varm och igenkännande känsla som tar en tillbaka till tecknade barnprogram.

enligt mig är de ett modernt sätt.

 

Desiré: Omissbart!

Går inte att missa när man står och väntar på bussen (som vägrar komma) i slasket.

Så självklart, men ändå inte sett förut. Jag blev innerligt glad.

Desiré: En monark i tiden

Inte illa att tillkännage dotterns förlovning på youtube. Jag bugar och bockar för modern knug.

Desiré: Telenor får mig att kasta telefonen åt fanders

Här på byrån har vi Telenor som telefonoperatör; alla har varsitt abonnemang med tillhörande fastnummer.
Jag har från grunden en ganska bra inställning till Telenor när det gäller företagsavtal: ganska billigt, bra service i butikerna och fungerande system.
Deras kommunikation är väl också ganska nice. Inte fantastisk. Men trevlig. Reklamen fastnar inte på näthinnan och läggs inte i inspirationsmappen men gör att jag får en bra inställning. Telenor känns tryggt.

Tillbaka till byrån:
Det blev igår aktuellt att göra en yttepytteliten ändring kring våra abonnemang. En ändring som på pappret ska vara löjligt enkel att genomföra.
Jag ringer upp Telenors Support (och kom nu ihåg ordet SUPPORT – service, stöd, hjälp…) där de berättar att jag kan göra allt själv genom att logga in med användarnamn på hemsidan. Ok, säger jag. Det visar sig senare att detta inte går att göra på Mac (eehh). Jag ringer upp igen. Denna gång kan de inte hjälpa mig eftersom mitt namn inte står på kontot och ber om att få prata med min chef. Det får dom så gärna.
Han har ett långt samtal med supporten och efter mycket om och men ändrar dom det lilla vi bad om kring abonnemanget.
Trodde vi ja.
När vi testar fungerar det inte.
Jag ringer upp igen och berättar att det ”fixade” inte funkar.
Jag möts av:
” eh eh eh..låt se…ja, nej nu förstår jag inte..ehhehh.”
Efter en miljon ”ehhhn” så ska felet återigen vara fixat.
Men nej då.
Det fungerar fortfarande inte.
Jag ringer upp igen. Denna gång arg som ett bi.
Jag möts av ännu flera ”ehhh”n och en kille som låter mig veta att ”han inte vet vad han ska göra”.
Jag kopplas, kopplas igen och efter en stund ska felet för tredje gången vara åtgärdat.
Jag lägger på.
Det fungerar fortfarande inte.
Idag (ett dygn senare) ringer jag upp igen och får prata med en tekniker. Han suckar och berättar för mig att den lilla detalj som de andra tre har missat är att ”logga in och ut igen för att aktivera tjänsten”.
Slutsats:
I telenors Support kan de svara i telefon. That´s it.
Jag avlider.

Någon som haft liknande upplevelser?

Desiré: Uttråkad blir mer allmänbildad

På den här sajten kan jag sitta i evigheter. Numera kan jag fler franska fraser, amerikanska städer, muskelgrupper och Simpsonskaraktärer än de flesta amatörer jag känner. Kolla in och fastna!
purposegames.com

Desiré: Ganska ofta...

tror jag inte att den här branschen är på riktigt. Ganska ofta tror jag bara att den är fejk. En galen drömvärld som man inte vill vakna upp från. Men det visar sig att drömvärlden inte är en dröm. Den är riktig. Branschen är riktig; man kan verkligen jobba med sånt här! Varje gång denna insikt slår mig blir jag förundrad. Och lycklig över att jag valt detta.

God natt och njut av livet knäppisar!

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

En inspirerande historia

Jag var döende på andra sidan, sen återfick jag livet i reklamvärlden

Våren 2002 gick allt snett; jag tappade ett bra extraknäck, sambolivet slutade med en skräll och på mitt ordinarie jobb kröp dagarna fram. Vad jag inte visste var att sommaren skulle bli ett helvete och att jag när hösten började var redo att skippa allt och dra åt fanders.

Jag hade en längre tid suktat efter reklambranschen. Som projektledare i min bransch besökte jag ofta byråer, alla de stora och fina i Göteborg. Några hade hockeyspel i ateljén, andra darttavlor. Hos vissa var projektledarna generade när man använde ordet PMS (i tryckjargong, naturligtvis) och hos andra fanns proffs. Överallt fanns lust och dårskap, kreativitet och go. Allt som saknades hos mig och mina kollegor. Delvis beroende på att vi fått en chef som var så oduglig att 20 års grundläggande av bolaget var på väg att smulas sönder.

Då dök annonsen upp. Arbetsprover? Fan, jag hade inga. Förutom några krönikor jag skrivit, ett par redaktionella texter från Poppius, en nekrolog och en kärleksdikt jag författat till en flyktad dam. Jag skeppade in, skrev att det här var ett tvärsnitt av vad jag var, och hoppades väl på nada respons. De ringde dagen efter, dag tre var jag på intervju och på vägen hem från jobbet samma dag ringde de och sa: du är vår man.

Sedan dess har jag skrivit om lägenheter, hus, kommunal arbetsförmedling, psykiska funktionshinder, föräldratelefoner, färsk fisk, bultar, konsulter, skatteregler, ytplätering, Gothia Cup-generaler, arkitekter, livsmedel, film, böcker, rörkonstruktion, mode, frisyrer, tv-apparater och rätt mycket annat.

Varje dag väntar nya ord. Ibland är det förvisso repetition som man nästan kräks av, men så dyker något upp. Ibland en kampanj på nätet, ibland en liten hyllvippa för en butik. Och, jag föds på nytt. Precis som jag gjort tusentals gånger sedan 2002.
Berättare: Man, 36. Copywriter i Göteborg

Att se fram emot i avsnitt #3: förbjuden åtrå i reklambranschen.

Frida: en egen utomhusprint?!

min bror tipsade om en jätterolig hemsida, toppenbra för alla som vill förstärka sitt ego.

man kan göra sig som man vill, som ett mynt, en dollar, en utomhusprint eller varför inte en tavla på ett museum? 

kolla in: www.photofunia.com

Desiré: Mitt bland folk

Jag är nog inget vidare trevligt sällskap på stan, eller någonstans där det finns många människor som pratar samtidigt och runtomkring. Jag åker bäst buss själv helt enkelt. De gånger jag gör halvslöa aktiviteter med mina vänner kring andra människor har jag svårt att koncentrera mig på vad mitt sällskap säger; jag försöker lyssna men det slutar alltid med att jag gör bort mig trots mina tappra försök. Jag skyller allt detta på farmor. Egenskapen är definitivt ärvd från henne. Jag vill höra absolut allt vad alla säger. Varenda kotte. Jag är för nyfiken för att stänga av. Jag skulle kalla det ett handikapp.
Hur som helt.
Senaste veckorna har det inte vart vidare skoj att lyssna på folket på bussen och i affären. De har nämligen alla pratat om precis samma sak. Det är sant. Och det är inte något allvarligt i stil med finanskrisen eller bränderna i Australien. Nej då. Buss, butiksbesökarna och folket på stan har pratat om Milleniumtrilogien, och främst filmatiseringen av ”Män som hatar Kvinnor”:
”Jag har läst alla tre böckerna”
”Ja, men jag är minsann med en snutt i filmen”
”De filmade på Strandvägen när jag var ute och gick med hunden”
”Och jag har hört att premiären ska hållas i Gnesta”

Jag har inte kommit undan denna besatthet. Dessa galna människor.
Ok. Böckerna är säkert bra. Jag har inte läst dem men har mannen sålt näst flest böcker i hela världen förra året måste han väl för sjuttsingen kunna skriva i alla fall.
Men varför denna hysteri? Filmen verkar engagera alla. Min mormor som aldrig någonsin går på bio ska gå och se denna. På premiärdagen!
Jag tror det blir en flopp. Förväntningarna är skyhöga men jag gissar att detta bara är ytterligare en svensk film. Baserad på en deckare.
Ikväll var det galapremiär. Vi får se.
Om några dagar har hysterin förhoppningsvis lagt sig och mina ofrivilliga avlyssningar kan återgå till det normala.

Desiré: en bild säger inte mer än tusen ord.

Klicka på bilden för att läsa. Det tar ca tre minuter och du kommer inte att ångra dig.

Desiré: Tips inför stundande helg: Robin Hood

Tecknad barnfilm är underskattad. Jag menar då inte Disney och Pixars nyproduktioner som är precis lika mycket underhållning och mening för oss ”vuxna” personer.
Nej, jag menar riktiga barnfilmer: klassiska Disneyfilmer. Dom som ritades på papper och handlade om livets enkla saker: hur man ska bete sig mot varandra och om vad kärlek är. Inget jättedjupt och komplicerat utan enkla värden i livet med en fantastisk historia som borrar sig in i hjärtat och sitter kvar.
För några helger sedan hade jag och min bror på 14 en Disneyhelg: vi hann med både Lejonkungen, Alladin, Herkules, Lilla Sjöjungfrun och några till.
Och så såg vi på Robin Hood. Disneys tecknade version är från 60-talet om jag minns rätt. Jag har inte sett den filmen sen jag var 10, kanske till och med yngre.
Och vilken film det är! då menar jag inte den fina sagan om han som ger till de fattiga.
Jag menar språket och dialogen. Manuset om du så vill. Jag har aldrig någonsin sett en tecknad film med ett så vackert språk. Man dras in och förtrollas, hela filmen känns som en enda lång vacker dikt. Jag vet inte om Robin Hood är unik på det viset eller om det finns fler guldkorn därute: filmer vi såg när vi var små.
Jag tycker, på riktigt, att ni borde strunta i planerna för helgen och rota fram favvofilmerna från barndomen. De har kvaliteter man glömt bort.

Desiré: Bra reklam men ingen träff

Forsman & Bodenfors, så vi har väntat på den nya hemsidan. I över ett år här där varit en röd matta och ett meddelande om att ”vi bygger en ny hemsida”.
Det har skrivits i Resumé och på bloggar hit och dit om varför sajten dröjer. Men ingen har synts till.
Så var det alltså äntligen dags häromdagen.
En snygg, välarbetad och lättnavigerad sajt var det som prydde min skärm. Sajten är uppbyggd kring byråns historia och, vilket inte får glömmas, sökfunktionen. Det gillar vi.
Sökfunktionen symboliserar ju faktiskt det vi alla, både som producenter och konsumenter av reklam och som människor, gör hela livet: vi söker.
Sidan känns fluffig och mjuk och sökfunktionen fungerar dessutom grymt bra.
Jag stannade länge.

Men en viktig ordföljd har någon missat:
resultatet då man söker på ”bra reklam” är… ”inga träffar”.
Är det en miss i sökfunktionen? tycker inte F&B själva att de gör bra reklam (föga troligt)? eller är det helt enkelt en självklar vi-har-glimten-i-ögat funktion?

Tack för tips: Christian

Frida: en annorlunda lösning

här kommer en annorlunda men ack så rolig presentation av sig själv och sitt företag.

vi gillar nytänkande!

det är visitkort för er som inte riktigt ser.

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #1

Yes, då var det dags för bloggens nya serie.
Skoj tycker vi.
Både jag och Frida ramlade som ni säkert vet helt nyligen in i denna underliga bransch. Och vi insåg ganska snabbt att här finns det historier att hämta; diverse berättelser om pinsamma presentationer, fanatiska kunder, byråfester som spårat ur och kollegor som planterar mossa under skrivbordet i jakt på inspiration.
Vi tror oss veta att alla som rör sig i reklambranschen älskar reklam och sitt arbete mer än livet självt och att det väljs bort både kärlek och fritid för jobbet som gör att det brinner. Därför insåg vi också att här finns massvis med inspirerande historier att samla in:
bakgrunden till drömjobbet.

För att få ihop alla dessa berättelser har vi skickat ut handskrivna brev och mejl till olika människor runtom i reklamsverige. Breven har bestått av redan insamlade historier med en förfrågan om att brevmottagaren ska skicka tillbaka sin egen berättelse. Vad som helst.
För vi vill ju alla veta, eller hur?

Sagt och gjort. I detta första avsnitt får ni ta del av det (icke handskrivna) mejlet vi skickade till det beryktade reklambyråfolket. Vissa av er har sett det förut. För er andra är det nytt.
Enjoy, tycker vi.
I nästa avsnitt får ni ta del av svaren vi fick tillbaka: fler galna historier inifrån.
(och till er som ännu inte svarat: vi väntar med spänning)

klicka på bilderna för att läsa

Desiré: Fruktansvärda parkeringskvitton

Många har bil. Bilen slukar pengar; bensin, försäkring, reparationer och service kostar massor. När man kör bil är man på väg någonstans. Ofta stressad. Ingen trevlig upplevelse. Egentligen hatar vi bilarna. Dom är ett nödvändigt ont.
Och när bilen redan har gjort oss fattiga och vi i situationen är stressande ska vi dessutom slösa tid och pengar på att betala avgift för parkeringen som vi egentligen inte vill stå på och som ligger alldeles för långt från mötet vi ska till.
Inte nog med det.
När vi väl har betalat och kvittot skrivits ut behöver vi oftast jogga tillbaka de sju milen över parkeringsplatsen och stuva in kvittot i bilen. För att sedan ändå bli lappade när mötet drog över tiden.
De är i dessa situationer man blir glad för minsta lilla ljus i tunneln. Som en modern parkeringsplats där man betalar och får en biljett att dra i spärr för att komma in och ut. Slipper springa fram och tillbaka. Dessutom står där mysig och tänkvärd mening med gullig twist:
Tänkvärt…
Den som inte åker vilse får inte se så mycket.
Riktigt sött.
Men just när ljuset i tunneln uppenbarat sig kommer kallduschen:
(vid borttappad biljett 290 kr)

Så mycket för den glada meningen.

Frida: Coca Cola - livets dryck?

jag har kommit på mig själv några gånger med en sjuklig abstinens efter just Coca-Cola.

jag tror att jag har blivit beroende, inte så konstigt kanske.

och jag är inte den enda i vår sockerstinna värld.

Coca-Cola har gjort en trevlig, väldigt vårig film, den går som vanligt i Coca-Colas manér: mysig, gullig och sprider en varm känsla som får mig att längta till solens återkomst mer än vanligt.
och den är som vanligt välgjord

med en kul tanke i botten. inget nytt under solen.

Desiré: Dagens fördom?

Klockan tre på försäkringskassan:


Samma tid på reklambyrån:


Nå, Sant eller Falskt?

Frida: vad säger vi till alla unga?

är det verkligen ICE COOL?
jag pratar förstås om den senaste reklamen för Jägermaister "serve ice cold". Ni vet den med ett tafatt cyntcover-finsk melodifestival-band: en ensam gubbe som dansar med sig själv, en dam som får en plastros av sångaren och ett par som ligger och grovhånglar i hörnet. sen kommer det en stor, neonblå text in över bilden där det står: NOT COOL.

sen byter vi scen: en tjej och två killar som beställer in tre shots, sveper dem och röjer järnet.
det filmas ur en åskådares perspektiv och man får följa med ut på dansgolvet med alla "coola", "unga", "poppiga" och påverkade. sen följer nästa textrad: ICE COOL.

vad säger det om oss, vad säger vi till våra bröder och systrar, våra barn och barnbarn?
säger vi inte att det är coolt att dricka? men varför glömmer vi att nämna alla konsekvenser?

om du har tur kommer du undan med huvudvärk dagen efter och en dålig andedräkt efter spyan. har du otur så är det någon som tar dig mellan benen eller på brösten, du kanske inte hittar hem, du kan till och med dö.

jag blir ledsen och rädd när jag helt plötsligt och efter lång tid insåg hur fel signaler den faktiskt kan sända ut!

jag tycker att reklamvärlden ska ta sitt ansvar och med hjälp av alla föräldrar se till att den trend som långt ner i åren kan fördärva människor liv och en hel generation ändrar riktning.