Desiré: Dags för en god start

Några mycket fina och smarta människor har startat sajten godstart.se.

Såhär funkar den:
Genom att helt enkelt ange godstart.se som sin startsida skänker man pengar till välgörenhet varje gång man surfar. Om man dessutom går in på några av godstart.ses många länkar skänker man ännu mer.
Allt utan att själv behöva lägga ut ett öre. Det är sidans annonsörer som skänker pengarna. Ursäkterna för att inte skänka till behövande varelser av olika slag är för alltid finito. Det går till och med att välja exakt till vilken organisation slantarna ska gå.
Själva sidan är kanske inte fantastiskt rolig men den har allt en startsida behöver:
Google, väder, dagens namnsdag, tv-tablå, populära länkar och de senaste nyheterna från min favorittidning.
Jag är hänförd.
Och har hittills skänkt 1,36 kronor.
Ett litet steg mot en lite bättre värld.

Frida: Heineken: Walk-in fridge

varför har ingen tänkt på killarna förut?

jag har nästan alltid gillat Heinekenreklamen man sett.

de har en byrå och ett team som verkligen inte tänker innanför boxen, tyvärr får man inte se alla filmerna i Sverige.

se bara här: det hittar en självklar grej som de speglar på ett nytt sätt och får det att funka. alla kan identifiera sig.

jag kan tänka mig att om jag hade en kille som ägde ett sånt här rum skulle han och hans polare hänga där jämt.

Desiré: Dagens sanning

"Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas"

Desiré: Pure lycka

Ja, alla har väl sett nya reklamfilmen för Cadbury vid det här laget.
Ja, alla har olika åsikter...hissa eller dissa, geléhallon eller bajs. Ja, klart att gorillan var bättre. Men jag vågar påstå att detta är lycka. Jag vågar också påstå att ballongsolot är lycka i dess renaste form. Ring mig om det inte rycker i mungiporna. På riktigt.
070 395 0335

Desiré: Den lilla mannen med dåliga nyheter

Det har talats på stan om någon slags kris. Hela hösten faktiskt. Tröttsamt har jag tyckt. Det är bara att rida ut med ett leende på läpparna. Men i dagarna kom krisen som en elak liten bombman (läs: konkursförvaltare) till min bloggkollega Fridas byrå. Konkurs alltså. 20 reklamisar från Stockholm har med buller och bång fått lämna. De anade ingenting. Frida är följaktligen utan jobb. Det är lite deppigt och delvis anledningen till att hon inte sagt ett knyst på bloggen senaste veckan.

Det här är en liten jobbansökan åt henne:
Frida söker jobb inom reklam. Hon har ambitionen att utbilda sig inom design och vill nu ha någon form av assistentjobb. Hon är ambitiös, flexibel och är van vid snabbt tempo. Hon älskar att träffa folk. Och det är svårt att inte tycka om Frida. Har tidigare arbetat i reception och som assistent på reklambyrå.

Detta är hennes egna ord men jag är övertygad om att det finns fler kompetenser att gräva upp. Mejla gärna.

Desiré: Ha så kul med kön!

Vi människor är ju så himla fascinerade av det här med kön. Det liggs med kön. Såklart. Men det diskuteras också i oändlighet. Kön slutar liksom inte att fascinera:
I grundskolan står småpojkarna utan hår på pitten och jämför storlek och runkar ikapp. Utforskningen fortsätter och när vi alla väl har börjat prata om kön och sex kommer det att fortgå, hela livet. Det skrivs diverse artiklar andra texter om kön. Konsten älskar kön. Det finns böcker i oändlighet som både handlar om olikheter och om likheter. Om kåthet och om komplex, om porr och våldtäkter. Dagisfröken pratar kön, politik fokuserar på kön, byggplatserna hyllar det kvinnliga könet och språket hyllar båda könen med tusentals ord (puppa, snippa, mus, blomma, skäggbiff, fitta, kuk, fillefjong, balle...) Könen förevigas genom avbildningar. I choklad eller kanske cement. Härligt!

Reklam lever i många fall på kön och dess roller. Det diskuteras ständigt och provocerar ganska många. Inte sällan fälls reklam som leker för mycket med kön. Det är väl ibland bra. Ibland synd. Reklamen är lite pryd och mormorar och småskolans osäkra tonåringar för känsliga. Jag tycker att vi borde släppa prydheten och hylla könen på rätt sätt. När det passar sig, självfallet. I höst har vi sett exempel på reklam där könen har satts mitt i centrum.
Utan att det blivit ens lite smaklöst. Mer sånt!
Varsågoda söta mormorar och (otäcka) tonåringar. Här får ni lite välbehövligt kön.

RFSUs Fiffikampanj: fiffi.rfsu.com/


Lactacyd.


Och sist men inte minst toalettromantik med Edet.

Desiré: En kreativ process...

kan vara smärtsam!

Jag håller på med arbetsprover.

Desiré: Mitt sociala experiment

På byrån där jag jobbar har vi en skoj kaffemaskin. Man stoppar in kapsel av valfri smak, trycker på en knapp och vips så brygger das wunderful maskin en perfekt espresso.
Helt utan ansträngning och med 0 risk att misslyckas.
Hur som helst.
Bredvid maskinen står en behållare där fyra olika smaker finns att tillgå. Fint uppdelade i varsitt ”rör” där de gröna kapslarna ligger för sig, de lila för sig och så vidare…
När det i förra veckan bara fanns en blå kapsel kvar la jag den längst fram i röret bland de gröna kapslarna. Den blåa syntes mest och var enklast att ta. Men icke.
Ingen tog den ensamma blå. Den låg kvar där i en vecka medan de andra kapslarna gick åt som smör. Och det har inget med smaken att göra. När ett helt rör har varit fyllt med blå har de gått åt minst lika mycket.
Och nu till frågan. Vad visar det här experimentet? Varför har man så svårt att ta den som är annorlunda än de andra? Den som är ensam kvar. Varför kan ingen bryta mönstret? Reklammänniskor ska väl vara experter på att bryta mönster?
Det slutade med att jag själv i ren desperation gjorde mig en espresso av den blå.

Desiré: Vänta, vänta, vänta…vad tänkte man här?

Ibland åker jag till min hemort Gnesta. Det är en förfärlig resa som tar ganska precis en timma. Jag brukar ha med mig en bok att läsa. Glömmer jag den blir resan helt fruktansvärd: trånga, gamla tåg, fyllda med diverse suspekt luktande människor. Burr. I fredags glömde jag boken. Fan. Min enda sysselsättning blev således att sitta och titta på ansikten, när jag tröttnade på det tittade jag på fötter. Tillslut längs väggarna upp i taket. Småstadsungdomar är ganska så uttråkade vilket resulterar i att reklamen som en gång satt uppsatt i tåget ganska snart hänger på någon finnig unges vägg. Varför inte egentligen? Reklamplatserna i pendeltåget ekar tomma. Men just i fredags satt det en stackars affisch uppe. Ingen hade velat ta den och jag förstår varför. Jag tog den istället. Kolla här:


Förts har vi rubriken. Den lyder:
Egypten
1001 sandstrand och ett hav fullt med koraller.

Jaha. Vad är tilltalande här. Är det ens någon som fattar en gnutta? Jag gör det inte.

Sedan kommer brödet där allt tydligen ska bli glasklart.
Brödet lyder:
Tusen och ett lyxhotell vid härliga stränder med fin vit sand som bara väntar på dig. Tusen och en fiskart som långsamt simmar i Röda havets kristallklara vatten. Tusen och en sportaktivitet och spännande kulturevenemang för semesterfirare som vill se sig om och familjer som vill ha roligt. Tusen och en fantastisk solnedgång som breder ut sig över de rosaskimrande bergen på Sinaihalvön. Tusen och ett minne som du kommer att ha kvar för alltid.

Och en taskig bild på ett par som snorklar på det.

Kan det bli sämre än så här? Har de låtit en klass 2:a göra denna annons? Eller har Berit på ekonomiavdelningen fått den nobla uppdraget att ta fram en härig text. För mig finns det inga andra alternativ.

Jag antar att det ska anspela på tusen och en natt. Men varför står det med siffror i rubriken, och varför tokfel skrivet? vad var tanken med det? Och varför har de en så fruktansvärt dålig copy att jag vill spy upp middagen innan jag ätit den? ”Tusen och en fiskart i det kristallklara vattnet” och vart är relevansen? Och vart är känslan, och vart är…allt?
Jag blir inte sugen på en resa till Egypten.
Blir ni?

Desiré: På mottagarens villkor – en fortsättning på Fridas inlägg

Långt ifrån allt hänger på reklamköparen. En duktig reklamare har redan tittat och lyssnat på konsumenten och har därför förhoppningsvis en fantastisk idé med argument som håller.
Men har man inte iakttagit och lyssnat tillräckligt kan konsumenten bli arg...ooo så arg. Och ingen vill ha med en arg målgrupp att göra.

Frida: kommunikation sker på mottagarens villkor

när man jobbar i vår bransch är det enda man tänker på: "hur ska vi kunna kommunicera ut det här till målgruppen". jag vet inte hur många gånger om dagen jag hör ord som "målgrupp" och "kommunicera" och "når vi ut?".

jag kan ändå inte hjälpa att undra om vi verkligen gör vårt jobb som vi ska. kommunicerar vi som målgruppen kräver? om inte är det vårt fel eller är det uppdragsgivaren som är för mesig?

på min byrå är visionen hög och det är ofta de talas om" internationell klass". men efter alla dragningar kommer de tillbaka med slokade ryggar och ledsna blickar och inte långt där efter hör man hur de suckar och stönar och måste tänka om. för i nio fall av tio träffar man kunder som är nöjda med sitt gamla koncept, eller kanske framförallt rädda för att tänka för långt utanför boxen. det spelar ingen roll om vi har gjort en research och kommer med svart fakta på vita papper.

det roliga i kråksången är att de ändå vill utöka försäljningen, hitta nya målgrupper och komma på nya koncept.

jag vill inte slå oss (alla reklamare) själva för bröstet men det är väldigt lätt att klaga på dålig reklam men aldrig fundera på under vilka premisser de har skapats.

hur kan vi nu nå den högre höjd som krävs trots mossiga beställare och hårda budgetar?

ja, världen utvecklas och pannåer blir till film och virala kampanjer. hela tiden strävar vi efter att hitta på något nytt. det är en rolig och intressant utveckling och om vi lyckas kan vi kanske inte bestiga månen men i alla fall spränga gränser och tänka utanför boxen.

Desiré: Tänk på vad ni köper.

Vilken himla tur att min mus inte är från Microsoft. Apple stänger inte in djur i maskinerna.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

Kondomreklam brukar ofta skrämma oss med könssjukdomar (HIV någon?) eller locka enligt principen ”sex säljer” då kondomen inte får uppfattas som helylle och tråkig. Är det inte så?
Men de flesta har glömt vad gemene man egentligen är rädd för under oskyddad sexualakt (vilket ord va?).
Barn såklart.
Risken att få en allvarlig sjukdom är relativt liten jämfört med vad det är att ena parten blir på smällen. Vår största skräck är att det nio månader senare ska ploppa ut en skrikande liten snorunge och tre liv ska vara förstörda för alltid.
Se den här filmen och använd kondom för fan. P-piller ger bara 99 procentigt skydd.

Frida: torka på reklamfronten

jag satt i morse på bussen som vanligt och lyssnade på radio. jag har tagit för vana att göra det på morgnarna. man behöver inte tänka så mycket och jag själv imponeras av Adam Alsing i mixmegapols "vinn adams pengar". men det har varit juluppehåll och jag har inte lyssnat på radion på ett tag. när jag idag satt på bussen slog det mig att reklamen som sändes även sändes
innan jul och dessutom ett ganska så lång tag innan jul. nu är det klart att jag förstår att man köper en längre period men finns det ingen maxgräns för vad äppelkäcka damer från vattenpumpsföretag, städbolag och snickerifirmor får sända?

värst är nog McDonalds! den trötta stöddiga killen som ber om en ekologisk kaffe. honom är jag beredd att byta kanal för.

detta fick mig osökt att tänka på all den riktigt risiga reklamen som går på TV nu i dessa dagar. elgigantens mellandagsrea hade ett bästföredatum innan den ens sågs på TV första gången men de envisas med att dra den i skolbänken (för dåliga exempel) i 5 år till. jag har till och med börjat stänga av ljudet under reklampauserna.

nej, just nu råder det reklamtorka, kanske ideérna inte kommit tillbaka från julledigheten ännu.

Desiré: spela bort proppen i kroppen

Det här med kreativitet och idéer är en knasig historia. Ibland sprudlar man av skaparkraft och idéerna flyger likt höga flugor ur kroppen. Men det händer också att det står helt still.
Då ska man leka tycker jag. När jag leker kopplar jag bort mina medvetna tankar från problemet som ska lösas och fokuserar på något helt annat. Det brukar hjälpa mot idétorka.
På mitt jobb har vi köpt in ett hockeyspel. Det är himla skoj och hjälper faktiskt mot det mesta. Till och med huvudvärk.
Jag funderar nu på framtida inköp:
Lite sällskapsspel.
En fotboll.
Några hopprep.
TV-spel.
Knasiga böcker.
Dockor (ja varför inte).
Lego och andra byggsatser.
Biljardbord.
Darttavla.
Kanske så småningom ett bollhav, jag har alltid velat ha ett djupt bollhav!

Ett kontor som verkligen tror på lek är Google i Zurich. Kolla in den här filmen, bege er sedan till närmsta leksaksaffär och handla roliga saker till jobbet!



Tillhör du en av dem som har svårt att släppa loss och leka. Testa med ett par glas vin först.
Trevlig helg.

Desiré: Indien kan lära mig trolla.

Någon skrev nyligen att 2009 kommer att bli Indiens år. Själv tillbringade jag början på detta fantastiska år i det förtrollade landet som ska ta världen med storm. Det pratas om Bollywood och fantastiska filmskapare, det pratas om en nyfikenhet och öppensinnighet som sällan skådats.
Jag har delat upp några av mina starkaste intryck i tre delar. Varsågoda.

Utsmyckning och de tusentals färgerna
Indierna är experter på färger och utsmyckning. De klär sig i fantastiska kreationer i regnbågens alla färger, de målar sina hus rosa och blå och de sveper in livets tråkiga attiraljer i färg och pynt till det mesta liknar julgranar. Jag vet inte hur många vackert klädda lastbilar jag såg under min resa. De skriver också små dikter, roliga historier eller religiösa budskap på de trista måstena som finns i allas våra liv. Människor i Indien har helt enkelt en förmåga att se och skapa något vackert av allt. Jag har sällan känt mig så upplyft och inspirerad. Hela Mumbai är klätt i konst.


Mängden reklam (läs utomhus)
Det första jag såg när jag klev av planet i provinsen Kerala var reklam. Överallt. Jag har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå vart i några av världens största städer. Jag begrep för det mesta inte ett smack då mycket var på Hindi och det mesta verkade vara gamla annonser som suttit i åratal. Men mängden var otrolig. Dels var det stora billboards med maffiga bilder och gigantiska bokstäver. Men också små plåthus klädda med reklam för både Nike och den lokala tyghandlaren. Tydligen kan man tjäna sig en hacka på att låta huset kläs in i säljande budskap.
När jag senare landade i världsstaden Mumbai möttes jag, förutom ännu fler billboards, av olika reklambudskap (mer eller mindre handgjorda) på bilar, trottoarer, hus, träd, broar, på sophögar (nej, inte i) ja överallt. När viss media inte erbjuds eller är upptagen får man ta till det som finns. Jag blev helt överrumplad av alla utomhusbudskap av olika slag och då förstod jag oftast inte ens halva innebörden.


Människorna
Så mycket skratt, så mycket tjo och tjim. Trots att levnadsstandarden ibland har en del övrigt att önska. Alla är så nyfikna och innovativa:
”oj, marknadens stora publikdragare pariserhjulet gick visst sönder. Då hoppar jag upp och trampar runt hjulet själv istället. Det går säkert.”
”Strömmen gick (igen) och restaurangen är full av gäster, då tänder vi en massa ljus och ställer vi till med show tills den kommer tillbaka”.
Det sjungs, det dansas och det skrattas. Det mesta är kul och inget verkar för tufft. Har man den livsinställningen är allt möjligt.


Puh. Långt det blev. Jag tror att vi har allt att lära av Indien. Och inte bara av det högproduktiva Bollywood utan av de ”vanliga” människorna. Indien sägs ha världens största medelklass och de är verkligen i en klass för sig.
Tips: Åk till Indien och ta med en stor del hem.

Desiré: Ska det verkligen vara så enkelt?

Macfrälst som jag är blir jag imponerad av det mesta Apple spottar ur sig. Varje ny pryl och dator väcker habegär och det är i stort sett alltid frågan om snyggt designade produkter som är smartare än det mesta och lätta att använda även för den mest infantila varelsen.

Men nya ”revolutionerande” Macbook wheel får mig faktiskt att se svart. Ok, Apple står för enkelhet och är det något som är enkelt är det såklart en enda knapp. Jag är med på resonemanget. Men är det verkligen så simpelt och användarvänligt som det verkar? Är det inte fantastiskt lätt att tappa bort sig i alla dessa steg som måste finnas? Det är ju inte direkt en enkel Ipod vi talar om här. Därtill, för en sådan som mig som skriver massor och massor, hur ska en touchscreen kunna ersätta tangentbordet? Det fantastiska ljudet av klapprande fingrar mot slitna knappar. Det finns ju inget bättre. Den nya Macbooken skriver istället när jag klickar och vill dessutom avsluta mina påbörjade meningar. Det här är långt ifrån en ny uppfinning av hjulet. Sorry alla tekniknördar därute men det blir tummen ned från min sida.

Titta på inslaget och bedöm sedan. Är Macbook wheel åtråvärd?

Desiré: Vi älskar reklam!

Svårare än så är det inte. Och jag som har levt isolerad i Indien har längtat efter att få börja blogga något otroligt, inte minst om mina reklamupplevelser i det fantastiska landet.
Det här inlägget vill bara säga att jag överlevt resan och att ”fake it til you make it” är tillbaka för att ta 2009 med storm.
Vilket fantastiskt år det kommer bli!
Under morgondagen kommer ett inlägg om Indien och reklamen.

Reklam får oss att må bra. Oftast. Så är det bara.