Desiré: Mitt sociala experiment

På byrån där jag jobbar har vi en skoj kaffemaskin. Man stoppar in kapsel av valfri smak, trycker på en knapp och vips så brygger das wunderful maskin en perfekt espresso.
Helt utan ansträngning och med 0 risk att misslyckas.
Hur som helst.
Bredvid maskinen står en behållare där fyra olika smaker finns att tillgå. Fint uppdelade i varsitt ”rör” där de gröna kapslarna ligger för sig, de lila för sig och så vidare…
När det i förra veckan bara fanns en blå kapsel kvar la jag den längst fram i röret bland de gröna kapslarna. Den blåa syntes mest och var enklast att ta. Men icke.
Ingen tog den ensamma blå. Den låg kvar där i en vecka medan de andra kapslarna gick åt som smör. Och det har inget med smaken att göra. När ett helt rör har varit fyllt med blå har de gått åt minst lika mycket.
Och nu till frågan. Vad visar det här experimentet? Varför har man så svårt att ta den som är annorlunda än de andra? Den som är ensam kvar. Varför kan ingen bryta mönstret? Reklammänniskor ska väl vara experter på att bryta mönster?
Det slutade med att jag själv i ren desperation gjorde mig en espresso av den blå.