Desiré och Frida: Julpaus

Desiré ska till Indien och leva primitivt. Typ äta och läsa böcker hela dagarna. Där finns ingen tillgång till datorer.
Frida ska ägna julen åt familjen, äta knäck och skinka.
Ni läsare kommer antagligen vara upptagna med familj och släkt.
Vi ska inte konkurrera med dem.
Ses igen den 7:de januari!

Här får ni några äpplen från ICA Banér på Östermalm. Julbudskapen smyger sig in överallt.



Och en film på en full ren. Mycket nöje.

Frida: Whatever you imagine fits

ja, jag vet inte riktigt hur jag ska recensera denna film från Wolksvagen.

den har samma sköna ljus och är lika välgjord som alla andra.

men den är helt skruvad, det gör den ännu bättre.

jag skulle ha velat vara med i brainstormingen för denna kampanj.

personerna som kom på denna varelse måste varit antingen väldigt höga, alkoholpåverkade eller i alla fall fruktansvärt trötta. hur kommer man annars på en sådan konstig varelse som en fiskhund?

hursomhelst är animationen väldigt snygg och arbetet välgjort.

jag gillar att de vågar ta ut svängarna för desto större ytterligheter man kan komma på desto bättre blir oftast slutresultatet.

jag gillar den och den ger mig en skön känsla för Wolksvagen.

Desiré: Fighten om högtiden

Nu nalkas julen och i Sverige är musten en lika självklar del av Jesu födelse som klappar, julgran och farmors gnäll om årets dåliga skinka. Vi har druckit must till jul så länge vi kan minnas. Ingen vet väl egentligen om den bruna, lite beska drycken är god på riktigt. Men vi vet att den ska drickas. I många andra länder är det Coca Cola som är den givna drycken när familjen samlas för högtider. Och Cola har länge försökt slå sig in på den Svenska marknaden kring juletid. Det har väl gått sådär va? Men i år går de extra långt och utger sig föra att vara musten, eller?
Kanske är det bara en överanalys från min sida.

Allt började med att jag såg den här annonsen från Lidl när jag gick på bussen på väg hem från jobbet.

Billig var ordet. Ordvitsen är väl precis vad man förväntar sig från Lidl, men lite gulligt blir det ändå.

När jag kommit till min hållplats möts jag av denna annons.


Klart man drar paralleller. Har Coca Cola förstått att Svenska matbutiker kommer driva med musten som ett måste och bestämt sig för att så tillbaka med samma mynt eller är det bara en tillfällighet? Kanske vill annonsen inte säga mer än att Coca Cola är ett måste till julen. Kanske har de inte ens tänkt på mustens roll i det hela.
Hur som helst. Ordvitsen blir ganska kul när det är Coca Cola som är avsändare. Kanske måste Spendrups och kompani snart böra hårdmarknadsföra sin must till julen. För visst är Cola egentligen godare.

Desiré: Word 2004 gillar inte prostitution

Jag blev ganska förvånad när mitt gamla skrivprogram inte accepterade ordet hårborttagning och istället föreslog...

Desiré: Om att spränga gränser

Den eviga frågan: vad är bra reklam och vad är receptet för att komma på de bästa idéerna? Oftast händer det ju bara. Ingen kan komma och säga att de har det hemliga receptet och även de bästa kreatörerna trillar i diket ibland, trots fantastisk research och kreativ höjd.

Alla vill vi väl någonstans förändra världen litegrann. Det är i alla fall min anledning till valet av reklamyrket. Jag vill påverka folk åt det bättre hållet, göra de uppmärksamma och förhoppningsvis göra en skillnad.
Jag tycker att jag de senaste veckorna, mer än vanligt, hört om folk som gör drastiska förändringar för att de vill spränga reklamens gränser. De säger upp sig, flyttar utomlands eller bosätter sig med sin Mac och likasinnade på en vind någonstans. Fast beslutna om att förändra världen och ändra reklamens rutiner. Det är fint. Jag gillar det.

Den störste förebilden inom gränssprängning måste väl ändå vara David Droga. Med sitt Tap project samlade han in massor med pengar på något vi ser som självklart och gratis. Och för att förbättra skolresultaten i New York kom Droga och hans reklambyrå Droga 5 på (och slutligen genomförde) idén om en mobil som kan ställas in på skol och fritidsläge. Så att barnen kan hålla reda på skolan och dessutom få fria talminuter ju bättre de sköter sig. Det lyckades också bra och höjde resultaten vad jag har läst.
Snacka om att göra ett problem till en nytta. Bokstavligt talat.
Låt oss alla spränga lite fler gränser.

Desiré: Äntligen tillbaka

VISA-tävlingen är över och bloggen är äntligen tillbaka i sin gamla reklamskrud. Vi har en hel del intressanta inlägg på lager och dessutom en helt ny serie som kommer inom kort.
För att fira återkomsten bjuder vi er här på lussebulle och Whiskey i kaffemugg.
Som det ska vara i tider av lågkonjunktur och kris.
Varsågoda.

Frida: jag kommer fortsätta använda mitt kort flitigt.

ja, då var nu denna prövning slut. lätt kanske ni tycker och jag ska inte säga att jag tycker att det har varit värst svårt men självklart har jag stött på små problem längs vägen.

som när min kollegor skulle springa ner till 7-eleven och jag fick nöja mig med världens minsta mandarin. då var jag inte så nöjd vill jag lova.

men jag har också blivit positiv överraskad, som när jag köpte min list för 24 kronor på kortet och mannen i kassan glad i hågen sa att jag visst gärna kunde betala 3 kronor med kortet om jag så behagade.

jag har kanske tre gånger skämts och gömt mina kontanter som jag haft i plånboken och märkt hur folk suckat för att de haft bråttom iväg. men annars är jag nöjd med min insats.

min plånbok kommer i fortsättningen att eka tom på kontanter så när som lite smågrus i myntfickan eller då jag av någon outgrundlig anledning får för mig att ta ut kontanter "för att det kanske är bra å ha".

tack för en rolig utmaning VISA.

Desiré: VISA kanske inte får sällskap i plånboken

Nu har det gått tio dagar helt utan kontanter. När VISA-resan började tänkte jag att det skulle bli lätt som en plätt. Jag har aldrig kontanter på mig ändå.
Och jag hade rätt må ni tro. Både på de vanliga men även på de mest oväntade ställena har jag kunnat använda kortet.
Jag kunde köpa en mistel på en liten, liten julmarknad i ett litet, litet stånd med mitt VISA.
Dessutom köpa frukost till jobbet på ett avlägset bageri med kortet.
Pröjsa Taxi, vilken taxi tar inte kort theese days.
Jag har kunnat betala löjligt små summor.
Dessutom har jag kunnat ta ut pengar i väldigt många butiker utan att handla.
Det, mina vänner, är frihet.

Men jag har också stött på problem.
I nattklubbsgarderoben fick jag ta till andra medel. I dörren tar de ofta VISA men när man kommer till garderoben blir det problem. Ljug eller dansa med jackan på helt enkelt.
På bussen tar de som bekant inte VISA, det är synd. Risken med kontanthantering kan jag förstå men visst borde man kunna betala med kort om man befinner sig utanför stadens automater. Det finns snabba kortläsare nuförtiden. Helt riskfritt för förarna.
Jag kunde inte få loss en kundvagn på ICA och fick släpa ton med varor i korg.

Min slutsats är den som följer:
Det är enklare med VISA.
Det går snabbare med VISA.
Du blir inte av med pengarna lika lätt med ett VISA.
Även småhandlarna har lärt sig fördelarna med VISA.
Och i värsta fall kan du ta ut pengar i butiken med ditt VISA.

Kontanter är sekundärt.

Frida: Life flowes better with VISA

Desiré missade ju VISA-reklamen som går på tv nu, den är underbar.

killen som blivit dumpad i öknen på sin svensexa av polarna och har inget förutom sitt VISA-kort att tillgå.

första gången jag såg den reklamfilmen försvann pausen mellan VISAs egna reklam och den som följde efteråt, nämligen Gevalias kaffereklam (den som tittarna själva hittat på, uppföljning av deras tidigare). Det handlade om paret som står å myser framför kaffemaskinen då hans kompisar springer in och rövar bort honom på en svensexa. därför uppfattade jag aldrig att den inte tillhörde VISAs egna reklam och tyckte att VISA gjorde riktigt snygg produktplacering. självklart var så inte fallet men reklamen blev inte sämre för det. den når istället sin topp när man ser blicken han ger sina vänner.

alla mina två tummar upp för ett utmärkt arbete.

Desiré: åldrad gubbe på peng eller VISA

Vem var det som bestämde att Carl von Linné skulle pryda hundralapparna? Ok, killen var smart och allt men vilka är egentligen kriterierna för att få leka i var mans plånbok? Och varför får Gustav Vasa fortfarande pryda 1000-lappen? Både han och Linné har ju vart döda i evigheter.

Varför kan man inte byta till ett mer aktuellt motiv som kungen eller Fredrik Reinfeldt? Eller en personlig idol. Vad trevligt om alla under sin livstid kunde få ett visst antal sedlar att designa själva. Jag kanske skulle sätta min mamma på mina 100-lappar, Thomas Ledin på 1000-lapparna och min lillebror på 50-öringarna.
Nej, tacka vet jag VISA-kortet. Det kan man åtminstone designa själv. Man har inte ett särskilt stort antal att formge men möjligheten finns. Mitt är just nu trist och klassiskt men kanske kommer Thomas Ledin att få vara en del av min shopping i framtiden.

Med VISA kan du helt enkelt göra din egen Gustav Vasa.

Desiré: När VISA gör reklam

Jag har inte brytt mig om att kolla upp hur länge VISA har funnits. Är det någon som vet det?
Hur som helst. Betal-kredit-vad-du-vill-kortet har i alla fall funnits en stund och alltså hunnit göra en del reklam. All världens befolkning hade knappast gått runt med ett VISA-kort i plånboken om det inte vore för marknadsföringen. Men har VISA gjort bra reklam?
Jag tänker inte säga min åsikt denna gången, av naturliga skäl. Men ni andra får gärna lufta friskt och mycket. Här kommer nämligen tre exempel på tidigare reklam för VISA.
Får de er att vilja skrota allt vad kontanter heter? Och särskiljer sig VISA från andra betal-kredit-vad-du-vill-kort?

Ex 1:
Här påvisar de enkelheten och hur smidigt livet flyter med VISA – ”Money Should not slow you down – Life takes faster money - Life takes VISA”


Ex 2:
Här har man tagit till det beprövade knepet kändis och en liten dos humor. Filmen, på äkta Bondmanér, säger ”VISA – all it takes”


Ex 3:
Ah musikalvarianten. Ung tjej som blir på bättre humör när hon kan shoppa vad hon vill ”No matter what you wanna do in life – Life takes VISA”

Frida: när man får pengar tillbaka

när man handlar och betalar med sitt VISA-kort, kommer hem och ser att klänningen inte sitter lika bra som i butiken. då går man snällt tillbaka och säger att man vill lämna tillbaka den och vips får man pengarna tillbaka på kortet. smart tycker vissa, dumt tycker andra. jag vet inte vart jag står.

å ena sidan är det bra att man slipper kontanter och situationen "spräcka en hundring för ett tuggummi".

men å andra sidan kan jag tycka att det känns lite osäkert. kommer pengarna in direkt? "det brukar väl ta några dagar men senast i övermorgon" får man oftast till svar.

nja, jag vet inte. lite extra pengar i kassorna så kanske man kan få välja istället.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

Ok. Det är himla kul att få vara med och tävla med VISA och allt sådant men en paus behövs ändå. Bara en vecka kvar tills bloggen är tillbaka i sin ursprungliga form men här kommer en liten tjuvstart.
Mest för att jag gillar fisk.
Svensk fisk.
Swedish fish är ett populärt godis i USA som säljs i lösvikt och i påsar. De liknar fiskarna vi själva köper i lösvikt, ni vet de som är röda, gröna, gula och orangea. Skillnaden att den amerikanska varianten smakar smaskigt av artificiella smakämnen och dina toalettbesök blir en fruktansvärd upplevelse efter intagandet av dessa kan jag lova. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet.
De nya reklamfilmerna för Cadburys svenska fiskar känns precis lika Amerikanskt som konstgjorda smakämnen, fast utan jobbiga efterdyningar. På temat att man inte ska äta sina vänner får vi se olika situationer där Amerikaner håller på att käka sina polare. På äkta pekboksmanér får man på svenska lära sig att vän är NEJ och swedish fish är JA – ok att äta. A friend you can eat helt enkelt.
Markus Schenkenbergs svengelska är pricken över i:et.

Vad tycker ni? är detta skoj eller bara pajjigt?

Byrå: JWT New York

Desiré: VISA och knep fixar utekvällen

Sturecompagniet lördag natt, kl 00.30
Alkoholpåverkad ung tjej blir nekad garderob för att hon inte kan betala. Garderobskillen är stenhård. Hon försöker allt för att flörta till sig garderob. Får till och med hjälp från goda människor runt omkring. Inget kan rubba garderobskillen. Hon blir arg. Hon berättar att hon är med i en tävling där hon är förbjuden att använda kontanter. Han skrattar sarkastiskt och tittar på henne. Hon ger sig inte. Inte han heller. Tillslut drar hon till med att hon arbetar i baren och måste hänga in jackan eftersom arbetspasset snart börjar. Garderobskillen skäms och hänger in jackan åt henne. Gratis.

Livet utan kontanter är inte ett dugg svårt. Med ett VISA-kort och lite list

Desiré: VISA så slipper du trängas

Och då menar jag trängas på en massa vis. Men den trängseln jag tänkte fokusera på är såklart julträngseln. För det finns väl inte en människa som ser fram emot eller mår bra av att springa runt på stan och armbågas med galna tanter från Vällingby och annat konstigt folk som rasar fram på gatorna kring jul. Och inte nog med att man måste stångas med dem. Man ska dessutom springa in och ut i butiker för att hitta alla passande klappar. Oftast försöker man hinna allt på en dag, inklusive fika. Det går aldrig och man får inse att det även detta år måste offras ytterligare en skön lördag för att stångas och leta klappar.

Är man beroende av att använda sedlar kanske butikerna på stan enda sättet. Har man ett VISA-kort öppnar sig fler möjligheter. Själv sitter jag lugnt en söndagskväll och beställer klapparna på nätet. Betalar snabbt med VISA-kortet och pengarna dras från kontot. Presenterna skickas till brevlådan och jag får en fröjdefull jul.

Med ett VISA kan du handla när och hur du vill. Inte sant? (VISA verkar vara det mest accepterade kortet för onelineshopping)

Frida: en list på VISA-kortet.

idag gick jag in på en nystartad butik på östgötagatan/kocksgatan som heter Material. jag behövde en list som jag kunde använda som stödbit till mitt garderobsbygge jag håller på med.

där stod jag och försökte förklara för mannen i butiken hur jag skulle göra och på ett ungefär hur bred den behövde vara. för som erfaren hobbysnickare tar man naturligtvis inga mått, man litar på ögat, det sviker ju aldrig.

när mannen snällt hade tampats med mig och mina snickarplaner i kanske tio minuter begav vi oss mot kassan, fast beslutna om att allt var som de skulle.

den lilla lilla listen kostade 24 kr. jag hade hundra kronor i plånboken, efter utlägget ni vet. jag gömde den skamset: vinklade plånboken så denne man som otåligt hjälpt mig med mina virriga förklaringar inte skulle se att jag nu skulle vara ännu lite jobbigare och betala med kort för den futtiga listen.

skammen skiner ur ögonen på mig och jag börjar snällt förklara att jag är med i en tävling och hör hur dumt det låter. han måste ju tro att jag är knäpp eller med i ett mycket dåligt vad.

men han skiner som en sol tillbaka och säger att snittkunden som betalar med kort ligger bara strax över 24 kr och att jag gärna får betala 3 kr på kortet om jag så behagar.

så om ni behöver en list så är det okej att betala löjliga summor på VISA-kortet i butiken Material på östgötagatan.

Desiré: VISA – lockar fram ärligheten hos människor

Ni vet hur det är va? Julstressen menar jag. Vanligtvis lugna människor som när julen börjar närmar sig blir som galna höns och gör stan farlig. De galna hönsmänniskorna är så stressade att de tappar bort både shoppingkassar och handväska var tionde minut. Och de flesta av dem är kanske inte så ärliga som de inbillar sig. Tappar en av hönorna en hundring inne på fullsmockat H&M är det knappast något av de andra hönsen som är ärlig nog att springa efter och lämna tillbaka till rättmätig ägare. Nej då. Hönan som hittade vill ha hundringen själv, då kan hon ju köpa något lite gott på pressbyrån innan hon åker hem, och kanske en skvallertidning.

Tappar någon däremot ett VISA-kort på marken flockas hönorna för att få lämna tillbaka. Alla i hönsgården vet nämligen att det bara är tungt kriminellt belastade djur som stjäl kreditkort.

Med ett VISA-kort tillhands blir julshoppingen (läs världen) lite hederligare.

Frida: VISA - bör brukas med förnuft

jag har en vän som har en konstig relation till sitt VISA-kort. vi kan kalla henne för pernilla.

pernilla har ett fint egendesignat VISA-kort med kredit som hon älskar väldigt mycket, hon är duktig på att använda det flitigt.

hon drar kortet där och hon drar kortet här. det är det som är tjusningen med kreditkort, att det inte finns något stopp. tyvärr har pernilla inte lärt sig att kontrollera sitt fina, designade kort.

en gemensam vän till oss, vi kan kalla henne för desiré, hon kan hon. desiré har fattat det här med kredit, det är tydligen inget man kan tjäna utan man bara får betala tillbaka. hon fattar grejen och snäll som hon är har hon gång på gång förklarat för pernilla att man måste förtjäna det man ska förbruka.

pernilla har lite svårt att fatta det här med kredit ändå, och desiré fortsätter att tjata. desiré hon är inte mer än människa och är nu skittrött på pernillas slöseri och klipper kortet i två delar.

pernilla blir förstås rosenrasande och tejpar snyggt ihop det i väntan på ett nytt.

när det nya kortet väl kommer fortsätter allt sin gilla gång: pernilla spenderar och desiré klipper det itu. jag tror att pernilla är inne på sitt 5:e kort nu. när ska hon lära sig månntro.

ingen vet.

Desiré: VISA- så slipper du betala lunchen

En god vän ringer tidigt en onsdagsmorgon och vill boka lunchdejt. Trevligt. Jag möter upp honom kring 12 och vi slår oss ned på ett populärt lunchställe i stan. Det tar ganska lång tid innan vi bestämmer oss vad som ska ätas och ännu längre tid innan maten kommer in. Både hans och min tid börjar sina. När notan slutligen kommer slänger han upp halva summan i kontanter på bordet och reser sig för att gå. Jag lägger upp mitt VISA-kort på högen med pengar och väntar på att servitrisen ska komma och hämta upp betalningen. Min vän suckar. Han vill iväg och orkar inte vänta på att servitrisen både ska hämta kortet och sen komma tillbaka för att be mig att skriva på. Han slänger på ännu mer kontanter och ber mig ta mitt VISA-kort så att ”vi kan komma iväg någongång”. Det blev en billig lunchdejt.

En av många situationer där du tjänar på att ha ett VISA-kort.

Frida: sämsta tänkbara läge

idag skulle jag och några vänner till mig köpa en gemensam julklapp till en annan vän. generös som jag är lägger jag ut för att sedan be dem sätta in pengar på mitt konto pga tävlingen jag deltar i. svaret jag fick var:

- du får hundra om jag får ge dig de kontant!

suck, nu har jag alltså 150 kr kontant i min plånbok. gud förbjude mig om jag använder dem.

Desiré: VISA – ständigt hård vid din sida

Tänk dig en murrig och grå dag i början av december. Regnet vräker ned, det är kallt och inte en människa vill egentligen lämna hemmets lugna vrå. Men ner till lokala ICA måste i alla fall du gå för att handla mat för kvällen. I kassan är de vanligtvis så äppelkäcka tjejerna alldeles bleka och trista. De är trötta på alla griniga kunder som kommer till butiken denna dag.

Du ställer dig i den långa kön av dåsiga människor och vill inget hellre än tillbaka ned i din mysiga soffa. Det har sipprat in vatten i skorna. Håret ligger slickat runt hakan. Mascaran rinner. Nu är det äntligen din tur att betala. Kassörskan ber om 120, 50 kronor. Du börjar febrilt rota i fickan och fiskar upp två stycken hundralappar. De är knöggliga och blöta, en är på väg att gå sönder. Båda är sladdriga likt döda abborrar. Kassörskan ser riktigt irriterad ut när du försiktigt räcker fram dina slappa sedlar.

Detta är bara en av gångerna du önskar att du hade ett VISA-kort.

Frida: vad är att handla med kontanter?

jag kunde inte släppa det där med att jag inte kunde ge mina kollegor kontanter om de handlade till mig på 7-eleven.

om jag använder mitt VISA-kort i bankomaten har jag ju inte handlat med kontanter. men då kommer ju frågan. ses det som om jag handlar av mina kollegor om jag betalar dem med kontanter?

får jag inte ens röra vid kontanter, undrar om de räknas som fusk.

de tåls att tänkas på.

Frida: de här kanske inte kommer att bli så lätt som jag trodde

okej, ärligt nu.

när Desiré sa till mig att vi inte skulle få använda kontanter skrattade jag och sa: "är det det som är grejen? det är ju inge svårt! jag har ju aldrig kontanter."

jag har efter 15 timmar och 11 minuter redan stött på ett problem.

mina kollegor skulle springa ner på 7-eleven och frågade om jag ville ha nått.

de kändes jätteskönt å slippa göra det själv, men icke. jag har inga kontanter att ge dem å helt plötsligt kändes det väldigt overkill att föra över pengar från mitt konto till deras bara för att eftermiddagssuget smyger sig på.

nej, den gubben gick inte. så nu sitter jag här med världens minsta mandarin å svär.

Frida: steget från töntig tonåring till vuxen

kommer du ihåg när du bytte upp dig från ett vanligt bankomat-kort till ett VISA-kort?

jag minns det som igår, vilken lycka, vilken frihet.

när jag började åka till stan själv för att gå på bio eller handla en tröja, eller vad man nu gjorde för en herrans massa år sen, försåg min mamma mig med ett bankomat-kort.

ett sånt där man kan ta ut pengar i en automat med men inte betala med över disk. ett ganska konstigt mellansteg egentligen, vem som kom på det kan man ju undra.

jag vet inte med er men jag ville att tjejen i kassan, kanske 20 år, skulle tycka att jag var ganska så cool. därför var det en pina när man gång på gång snällt fick masa sig fram till kassan med svansen mellan benen och be dem "kan du lägga undan klänningen medan jag måste gå å ta ut pengar?" för att strax efter vända i dörren och med pipig röst haspla ur sig "vart ligger närmsta bankomat?". När man vände sig om kände man blickarna "lilla, lilla flicka" bränna i ryggen.

tillslut kommer man på att om man tar ut en summa pengar innan man går in i butiken så slipper man de där ömkliga blickarna som bränner i ryggen.

för inte så länge sen hamnade jag själv i en sån situation, jag passerade ett gäng tjejer någon stans mellan 10 och 14 år. jag kom ut från pressbyrån och de skulle in, en av tjejerna var bara tvungen att ta ut pengar först.

då väcktes känslan av pisamhet igen, men den dog snabbt efter att jag stoppat tillbaka mitt eget, vuxna, svart orangea VISA-kort i plånboken igen. jag skakade av mig känslan och fortsatte stolt vidare.

We are cheap - Because Cash is Not King

Vi har sålt oss. Ja det är sant. Sålt oss till betalkortat VISA i 10 dagar framöver. Vi blev nämnligen kontaktade av en PR-ansvarig kvinna på VISA som erbjöd oss att vara med i en tävling med namnet "Cash is NOT king". Tillsammans med några andra bloggare ska bi beskriva hur det är att leva utan pengar - med bara ett VISA-kort til förfogande under denna tid.

Förklaringen till varför vi väljer att delta kan delvis beskrivas i 10 000 kr vinstsumma, vilket är en kul morot. Men som reklamblogg tycker vi också at det är kul att vara en del av ett varumärkes kampanj och i slutändan se vad detta kan ge för utdelning till VISA. Kanske är det dumt att be oss bloggare göra detta, vi kanske inte alls spelar VISA i händerna. Vem vet.

Häng med oss utan cash i 10 dagar

Desiré: Julklapparna någon annan behöver

I en galleria på Östermalm stötte jag på denna kampanj från Unicef. Lagom till jul kan man alltså köpa sina klappar för att hjälpa utsatta barn världen över.
Och det är inga vanliga klappar du ger till vänner och bekanta. Hos Unicef säljs myggnät, vattenpumpar, sockersaltlösningar och annat som vi verkligen inte behöver. Du handlar självklart inte åt dina nära och kära utan till någon annans; ett barn någonstans i världen kommer att må lite bättre till jul.
Och hur står sig denna kampanj mot annan för välgörenhet?
För mig är det som vanligt med Unicef: de är duktiga på kampanjer som sticker ut och rakt in i hjärtat.
Ingen har väl glömt “grimasera för varenda unge” som fick stor uppmärksamhet i våras.
Där engagerade man sig i något som var kul och intressant, en snackis på fester, och hjälpte samtidigt barn världen över. Jag som haft lite julklappsångest vet i alla fall vad jag ska ge bort när tomten kommer. Och det är ingen slump att de flesta jag känner är världsföräldrar i just Unicef.

unicef.se

Frida: Aladdin - en självklar del av julen

okej, vi har också alltid en Aladdinask på soffbordet till jul. men inte i år om jag får bestämma.

jag är så förbannat trött på denna reklam som har funnits snart lika länge som vi gått på två ben. att de inte fattar att vi kommer ihåg hur fruktansvärt dålig den är, varje år.

jag har förstått att de vill uppbringa en känsla av

tradition, och all heder till produkten men fy skäms på Ogilvy(?) eller kanske kunden som inte beställt någon ny.

så här lyder deras reklamidé:

"Aladdin står för omtanke och gemenskap och är en produkt som är given på de flesta svenskars julbord- Aladdin är hela svenska folkets pralinask. Den kommunikation som görs runt Aladdin förmedlar just känslan av värme och gemenskap och samvaro med familj och/eller vänner..."

jag hoppas ni förstår vilken film jag menar. det är den när alla sitter som ljus i vardagsrummet tills ett inferno av kaos utbryter då mamman i familjen tar den sista chokladbiten från de övre lagret och alla kastar sig på denna arma tant för att få ta sina favoriter från de undre lagret.

nej, nu vill vi ha nytt Marabou.

Desiré: Inte som annan bilreklam

Desiré: Engelsk humor i rättan tid

Det Engelska lyxvaruhuset Harvey Nicols tar vara på tiden vi lever i: de tar hjälp av den ekonomiska krisen för att göra en rolig kampanj.
På temat ”The Recession Has Never Looked So Good" annonserar varuhuset med nedtonade annonser med enkla copylösningar som, "Now with shorter queues" och "Booking a table has never been easier".
Det känns så otroligt enkelt och är så klockrent. Annonserna är spartanska och samtidigt lyxiga: man tittar en gång och förväntar sig att det ska stå något helt annat, tittar igen och hajar till. Skön kontrast mellan form och text. Varuhuset leker med lågkonjunkturen och talar om att ”vi ser inte så allvarligt på det, kom in och lek”. Och det är väl precis vad man vill höra när man, överallt annars, får veta att det är dåliga tider på ingång och att vi ska passa oss. Harvey Nicols vågar skoja helt enkelt. Det känns bra. Och tilltalande.

Och nu till huvudanledningen att jag ens skriver det här inlägget – är inte det här ett typexempel på Engelsk humor? De vågar skoja om allt. Lite lågmält, torrt och ganska sarkastiskt men det träffar precis där det ska (tänk ” I Never Read the Economist”). De ”där borta” verkar helt enkelt inte vara rädda för att skämta och vara ironiska på varumärkets bekostnad. Go engelsk humor!

Desiré: Torr reklam i snöslasket (vart är mångfalden?)

Jag har inte tänkt på det tidigare år men 2008 är bristen på bra utomhusreklam under tidig vinter uppenbar. Vad hände? Ingen inspirerande, kul eller ens bara lite bra reklam skiner med sin prakt ovanför snöslaskiga gator. Beror det kanske på att reklambyråerna börjar söla till sig inför jul? Nej det tvivlar jag starkt på. Antagligen beror det på lågkonjunkturen. Företagen har inga pengar kvar såhär i slutet av året och vill inte skjuta till extra med tanke på ekonomin. Dessutom har de kanske hört att julklappshandeln förväntas nå bottenrekord i år. Svenskarna sparar helt enkelt. Då ska det krängas extra billigt!

Det resulterar i ett vinterStockholm klätt i erbjudanden om cheeseburgare för 12 kr! Billigaste matkassen hos Willys och självklart prackas det på ordentligt från Triss. Drömmen om rikedom känns väl aktuell som aldrig förr när ekonomin dyker och julen närmar sig. Unionens långa copy om arbetarnas rättigheter känns också typiskt ”rusta dig för undergången”.
Jag förstår tänket och att det ska säljas, visst. Men inte skjutsingen måste idéerna utebli för det. I december är folk ute på stan som aldrig förr. Det ska handlas julklappar och besökas glöggfester. Dessutom gör julpyntet att staden är som ljusast på flera månader framöver. Är det inte perfekt tid att göra ett avtryck nu? Är det inte nu utomhusannonseringen ska imponera och sätta sig på näthinnan?

Frida: ett första steg i rätt riktning

jag har för första gången i mitt liv lämnat ifrån mig ett jobb till en "egen" kund. utan att någon annan gjort de sista och "städat" upp.

jag har jobbat på vad som ska bli en konsertaffisch till en vän i nu snart 6 veckor, jag har gjort och gjort om, fått tips och råd, gjort och gjort om, fått lite mer tips och nu har de äntligen fått två utkast som de kan titta på i lugn och ro och självklart ändra om de vill.

jag trodde inte att de skulle känns så jobbigt men tänk om de hatar det jag har gjort, tänk om det som jag har tänkt på 15 timmor om dagen inte duger, vad gör jag då?

självklart gör jag om och gör "rätt" men de känns ganska pirrigt.

full av förväntan/skräck sitter jag nu här och väntar på att höra något ifrån dem.

Frida: en ny konstform

Desiré: När det går av bara farten

Jag håller på med lite texter till ett företag på jobbet. Det är mycket som ska skrivas. Massa småtexter kan man säga. Och jag vill ju göra det bra. Såklart. Mitt bästa.

Jag har haft väldigt gott om tid på mig. Har kunnat skriva, läsa igenom, skriva om, ändra, sova på saken...se till att jag verkligen har hittat rätt ton. Den jag vill hålla för just det här företaget. Ändra lite igen för att tillslut nöja mig. De texterna har jag blivit ganska tillfredsställd med.

Häromdagen blev det oväntat lite bråttom. Inte galet bråttom men jag kände inte att jag hade samma tid att putsa. Då tog det stopp. Jag blev blockerad och kunde inte få ur mig något jag själv tyckte var bra. Suddade och skrev om men inget kändes hundra.

När jag tillslut var klar i tid med dessa texter dök det upp flera som skulle göras. Nu var det plötsligt grymt bråttom. Fingrarna klapprade som små raketer över tangentbordet och jag hann inte tänka. Det bara flödade genom händerna. Blev hur bra som helst. Jag kände inte ens behovet av att ändra. Texterna blev som de skulle av sig själv.

Slutsatsen är att det går bra när jag har massor av tid och när jag inte har någon. Men där mittemellan går det trögare. Man ska kanske inte alltid tänka så mycket. Ibland går det av bara farten.

Här kommer förresten ett favoritord:

Desiré: IKEA och det perfekta nattlivet

Jag har länge tyckt att IKEA har ganska söt reklam. Ibland är den grymt bra, ibland mindre fantastisk men alltid härlig på något vis. Jag blir lite varm i kroppen och känner en trevlig “hemmakänsla” när jag tänker på vårat världskända varuhus. Om de vill förknippas med hemtrevligt, mysigt och typiskt svenskt har de verkligen lyckats in sin kommunikation. Jag gillar IKEA.

Häromdagen landade det som vanligt en megahög med tidningar på byråns hallmatta. Jag plockade upp Amelia (eller kanske ELLE) och med tidningen kom en liten, liten bilaga. Bara en A6a stor. Signerad IKEA. Framsidan var som en enda stor säng med en skrynkligt klädd man liggandes i, som att han dumpit ned i närmaste bädd efter jobbet, antagligen under ett besök på just IKEA. Jag läste:
“Det perfekta nattlivet är här!”


När jag vecklade ut den lilla bilagan hälsades jag som den nattuggla jag är. Sedan följde en rad sovande människor. Först möttes jag av Jon, fick beskrivet hur han sover, hans kroppstyp och vanor...och vidare hur hans inköpslista ser ut, vad han borde ha för säng och tillbehör alltså. Vid nästa vikning fick jag möta Siv och blev introduserad för hennes sovvanor och alltså vilka sängattiraljer de som kan likna sig vid henne borde köpa. Det fortsatte sedan med flera olika människor och deras sovstil tills den lilla bilagan avslutas med ett “marsch i säng” där jag uppmanas att testa min perfekta säng på IKEA.


Den här pyttiga bilagan gjorde mig glad. Riktigt glad. Den är inte helt fantastisk och den ger mig inte rysningar. Men vet ni, den är himla söt och skapar en riktig må-bra känsla. Precis som jag gissar att IKEA vill göra.
Jag kanske ska köpa mig en ny säng...

Desiré: Byråfolk Del 3 (sista delen)

Då var vi framme vid tredje och sista delen. Man måste dra gränsen någonstans så jag tar inte upp till exempel designstrategen, produktionsassistenten, ateljeassistenten o.s.v. Jag skulle kunna hålla på i en oändlighet eftersom många byråer ser olika ut, men väljer att hålla mig till någon form av stam.
Så…trogna läsare och ni som ramlat in: jag presenterar här sista delen av den ytterst amatörmässiga serien Byråfolk.


AD ass
Art Directorns ständiga följeslagare.
I första avsnittet nämndes ADn och att denne är en av de få som har fördelen av en assistent. Inte alltid men ofta. AD-assen är en ung och ambitiös klättrare som kanske ännu inte gått reklamskola men är duktig på form och teknik. Han/hon hjälper ADn att göra ut idéerna och gör jobbet som är viktigt men kanske inte alltid hinns med av den arbetsfullproppade kreatören. AD-assen är i början av den långa vägen till att en dag få kalla sig Art Director. Helt enkelt en AD light som får slita ordentligt med ganska dåligt betalt.
Klär sig: medvetet och trendigt eftersom man vill leka med de stora
Säger ”ja visst kan jag göra originaljobb också”

Originalare
Kontorets arbetsmyra nummer ett som vissa dagar knappt tar sig tid att gå på toaletten. Originalaren är den yttersta experten på InDesign och sitter som klistrad framför sin stora skärm dagarna i ända. Ser till att alla original budas iväg i rätt format och skick och har kontakt med retusch och repro. På denna position sitter ofta en kvinna i 40-årsåldern som har ögat, och då menar jag ögat!
En reklambyrå skulle inte överleva utan denna perfektionist.
Klär sig: enkelt och propert
Säger "så här brukade vi göra i quark"

Webbexpert (webbproducent, webbkille, webbyggare…)
En allt viktigare roll på många byråer: enkelt talat en total nörd som kan allt om kodning, flash, java…you name it. Experten vet allt om hur olika idéer kan göras och anpassas till webben.
Ett ofta tekniskt arbete som vanligen besitts av en man. En man lugn som en filbunke, som långt upp i tonåren hade finnar och drack Joltkola. Är det någon som mot förmodan har en PC på byrån är det garanterat webbexperten.
Klär sig: nördigt nittiotal
Säger mycket men ingen förstår språket



Slut för denna gång. Men misströsta inte. En ny serie är på ingång, var så säkra.

Frida: bloggen som kommunikationsalternativ

jag såg debatt på SVT häromveckan när Alex Schulman deltog.

de diskuterade Alex sida 1000apor.se och vad den kommunicerar.

Alex och hans anhängare menade på att det var ny typ av humor för en yngre målgrupp medan motdebbatörerna menade att allt var ett hån, eller som de sa: mobbing.

igår började jag att fundera över bloggen som en kommunikationsväg.

inom reklam vill vi att all kommunikation ska skapa en känsla, sätta igång ett beteende hos beskådaren, oftast ett köpbeteende eller en positiv känsla för ett varumärke. men det finns också situationer där man "skrämmer" beskådaren till en reaktion. ett exempel är Rädda Barnen och liknande organisationer som publicerar gråtande barn framför våra ögon i tid och otid.

det är alltid en risk, eller om man så vill se det, en chans varje gång man väljer att kommunicera.

jag är ingen superaktiv bloggläsare men jag följer en del.

jag hamnade för två veckor sedan i en lång och intressant diskussion med en kär vän till mig om just bloggar, kändiskap och förebilder. jag vill inte se mig själv som besegrad men jag måste säga att hon fick mig att öppna ögonen och se allt mer kritiskt.

ibland blir jag rädd när jag ser unga människor, tjejer och killar som ska växa upp och bli vårt samhälle. för hela deras värld och allt som de läser är så ytligt och plastigt. 

så vart vill jag nu komma?

bloggen som kommunikationsväg och "reklamplats" är en bra kanal för att gemeneman ska få uttrycka sig själv och sina åsikter. men jag vill också poängtera att alla har sitt ansvar.

jag är trött på dussinbloggar av b-kändisar som på ett kraftfullt sätt påverkar oss alla med en massa onödigt trams. jag vill se mer renodlade modebloggar, designbloggar, copybloggar, reklambloggar, fotobloggar, musikbloggar med "viktig" eller i alla fall intressant substans.

för handen på hjärtat så är bloggen en bra kommunikationskanal men jag är rädd att den används på fel sätt.

Desiré: Svenska kyrkan och språket (och om att vara kåt och tacksam)

Jag går nästan aldrig i kyrkan. Har väl hänt någon enstaka gång på Lucia och kring Alla helgona. När jag för några år sedan, då jag lågavlönat jobbade i matbutik, fick reda på att de tar procent av min lön som ”medlemsavgift” gick jag ur kyrkan. Jag hade inte bett om något medlemskap. Och jag hör faktiskt allt fler som säger upp sitt medlemskap. Genrationen som frekvent går till den kristna kyrkan blir äldre och äldre och jag gissar att bänkarna i guds kära hus kommer eka allt tommare.
Hur tacklar man det?
Bra fråga.
Senaste tidens reklam för Svenska kyrkan skvallrar om panik enligt mig. De är råskärrade och har därför tappat fokus. Glömt bort hur de brukar tala med folk.

Den här annonsen såg jag i DN i morse. Skittrist och med denna copy:


Rubrik:
Svenska kyrkan vill förändra hela världen.
(Vi börjar med att förändra Svenska kyrkan.)

Bröd:
Vi kan inte fortsätta leva som vi gör. Vi behöver var och en utveckla en djupare medvetenhet om hur våra val i livet och vardagen hänger ihop. Valen får inte bara konsekvenser för oss själva utan för människors liv och vardag i andra delar av världen.
Allt och alla hör ihop, mer än någonsin tidigare.
Svenska kyrkan inleder nu en kraftsamling med hela världen för ögonen. För största möjliga effekt förs decenniers erfarenheter och kunskaper från Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission vidare i ett samlat internationellt arbete.
Vi tror på en värld där varje människas frihet och rättigheter respekteras, där varje människa har förmåga att skapa sig ett bättre liv, om bara förutsättningarna finns.

Vi lever i hoppet om försoningens styrka, att varje möte med en utsatt medmänniska innebär en möjlighet att återupprätta mänsklig värdighet och mänskliga relationer.
Vi vägrar acceptera att klyftorna mellan rik och fattig ökar, att orättvisa strukturer tvingar redan utsatta människor att gå hungriga till sängs.
Vi är en del av det världsvida kristna kyrkan. Vi delar tro, erfarenheter och resurser.
Vi arbetar med katastrofhjälp, klimatfrågor, landsbygdsutveckling och ekonomisk rättvisa.
Vi motarbetar hiv och aids. Vi eftersträvar fred, mänskliga rättigheter och demokrati.
Vi finns i storstadens slum, i skuggan under träden i väglöst land. Vi når människor ingen annan når.
Vi är beroende att ditt engagemang, dina böner, dina gåvor.
Vi kan tillsammans förändra världen.

För mig är detta fruktansvärt. En alldeles för lång text fylld med floskler och pekpinnar. De har inget personligt tilltal överhuvudtaget och ägnar hela romanen (!) åt att slå sig själva för bröstet ”vi är så bra och gör allt gott…i guds namn”. Avslutet för tankarna till rent tiggeri och sektverksamhet.

Jag bläddrar vidare i samma tidning och hittar denna:


Ok. Föreläsningen handlar om att hålla intimiteten vid liv. Det går väl i linje med svenska kyrkan. Men vad har hänt i rubriken?! Vem vill de nå egentligen?

Jag är i alla fall inte tacksam, Svenska kyrkan.

Desiré: Citat att inspireras av

Tiden räcker inte alltid till att läsa så mycket eller så länge jag skulle vilja. Det är himla trist faktiskt. Men då har jag min kära citatbok som jag kan slå upp. Om så bara för en minut, och genast har abstinensen lagt sig för en stund och jag känner mig tillfredställd. Det är nämligen himla bra citat i denna bibel.
Idag bjuder jag på några godbitar.

”Det är i mellanrummet mellan tankarna som man växer. Alla de stora skapelser och uppfinningar vi känner till, de kommer aldrig från logiskt tänkande. De stora, kreativa genombrotten sker i kontakt med ett vidgat medvetande.”

”Sann kreativitet är att skärskåda något som alla känner till och se det som ingen annan ser. Det är att använda sina egna erfarenheter och våga göra något personligt av det allmängiltiga.”

”Människan lever inte där hennes skor står utan där hennes drömmar finns.”

I morgon bjuder jag på det tredje avsnittet av byråfolk.

Desiré: Farliga reklambyråer

Då och då varnas det i media. Om de farliga arbetsplatserna alltså. Det pratas om byggarbetsplatser där gubbe efter gubbe trillar ner från ställningar, får cementblock i huvudet och allt som fan och hans moster kan tänka sig. Sjukvården är även den farlig och olycksdrabbad, precis som skolorna och restaurangbranschen.
Men ingen nämner reklambyråerna.

För ett otränat öga kanske reklambyrån ser ut som vilket kontor som helst, bara lite snyggare. Men skenet bedrar, mina vänner, för här händer det farligheter kan jag lova.
För det första tillhör vi som jobbar med reklam ett speciellt släkte: de som skapar. Och skapande människor besitter alltid en liten instabil gen. Faktiskt.
Man är lite knäppare än genomsnittet helt enkelt.

Lägg där till att det kryllar av vassa och farliga föremål på världens reklambyråer: här finns tejphållare med sylvassa ”avskärare” (tro mig, jag hyvlade nästan av tumspetsen på en sådan under min första vecka på byrå). Dessutom finns här knivar, vassare än vassast, som det i första hand skärs pannåer och papper med men som lätt glider igenom vilket föremål som helst. Det finns lim, det finns ofta vin och det finns mac-laddare att dänga folk i huvudet med.
Byggarbetsplatser släng er i väggen säger jag bara. Reklambyrån borde stå på listan över Sveriges farligaste arbetsplatser.

Trevlig helg nu!

Desiré: Om olika sorters monster och Nikotin

Hur länge har nikotintuggummin/tabletter och plåster funnits egentligen? Sen mitten på nittiotalet kanske? Vi vet alla vad dessa substitut för rökning gör: minskar röksuget genom att innehålla nikotin. Vid regelbunden användning blir man istället beroende av substituten och kan trappa ned rökningen för att sedan tugga som en galning resten av livet.
Effektivt eller inte, det vågar jag inte svara på.

Det har såklart synts en del reklam om nikotinprodukterna, men det är inte särskilt många kampanjer som lyckats, enligt mig.
Kommer ni ihåg den askfejjade cigarettmannen som förföljde folk på stan och i någon film brottades med ett tuggummi, som såklart vann. Det var väl egentligen en ganska kul kampanj, och det enda exemplet som är ok, med det enkla budskapet ”vårt tuggummi vinner över ditt begär”.

Kampanjen för Nicorette med tema typ ”du vill ha den” som gått senaste åren är däremot fruktansvärd. Fokus har legat på hur smaskigt tuggummit faktiskt är och i tv har vi utsatts för en halvfet kvinna som drar upp klänningen på en restaurang, chockar en gubbe så han öppnar munnen, för att sedan sno hans tuggummi. Vi har sett en fiskare trilla i hajvatten, kompisen hoppar då efter i jakt efter, just det, nicotintuggummit. Suck.
Den kampanjen kan aldrig ha sålt fler tuggummin. Dessutom vet väl alla att Nicorette är äckligt. Ingen skulle tugga det frivilligt. Det enda reklamen visar är att man blir beroende av de jäklarna.

Vi får heller inte glömma Nicotinells ”Behåll kontrollen i alla situationer” med en fotograf som lugnt fotar vilda djur på savannen. Kära nån.

Ingen av kampanjerna har berättat vad produkten egentligen gör och hur det hela fungerar.
Inte förens nu.
Niquitin har verkligen lyckats med sin kampanj ”tygla dina monster”: bland annat en tecknad film där de med enkla medel (monster) visar exakt vad som händer i kroppen när du försöker sluta röka och hur tugummit/tabletterna fungerar.
Hur bra som helst. Och enkelt.
Se filmen här: http://www.niquitin.se/?page=tygla_dina_monster

Byrå: Arnold, New York

Frida: Som de var förr i tiden

om det är någon som tröttnar på dåligt batteri, sladdar, böja kurvor med musen på ett mekaniskt sätt så har ni här ett alternativ.