Desiré och Frida: Julpaus

Desiré ska till Indien och leva primitivt. Typ äta och läsa böcker hela dagarna. Där finns ingen tillgång till datorer.
Frida ska ägna julen åt familjen, äta knäck och skinka.
Ni läsare kommer antagligen vara upptagna med familj och släkt.
Vi ska inte konkurrera med dem.
Ses igen den 7:de januari!

Här får ni några äpplen från ICA Banér på Östermalm. Julbudskapen smyger sig in överallt.



Och en film på en full ren. Mycket nöje.

Frida: Whatever you imagine fits

ja, jag vet inte riktigt hur jag ska recensera denna film från Wolksvagen.

den har samma sköna ljus och är lika välgjord som alla andra.

men den är helt skruvad, det gör den ännu bättre.

jag skulle ha velat vara med i brainstormingen för denna kampanj.

personerna som kom på denna varelse måste varit antingen väldigt höga, alkoholpåverkade eller i alla fall fruktansvärt trötta. hur kommer man annars på en sådan konstig varelse som en fiskhund?

hursomhelst är animationen väldigt snygg och arbetet välgjort.

jag gillar att de vågar ta ut svängarna för desto större ytterligheter man kan komma på desto bättre blir oftast slutresultatet.

jag gillar den och den ger mig en skön känsla för Wolksvagen.

Desiré: Fighten om högtiden

Nu nalkas julen och i Sverige är musten en lika självklar del av Jesu födelse som klappar, julgran och farmors gnäll om årets dåliga skinka. Vi har druckit must till jul så länge vi kan minnas. Ingen vet väl egentligen om den bruna, lite beska drycken är god på riktigt. Men vi vet att den ska drickas. I många andra länder är det Coca Cola som är den givna drycken när familjen samlas för högtider. Och Cola har länge försökt slå sig in på den Svenska marknaden kring juletid. Det har väl gått sådär va? Men i år går de extra långt och utger sig föra att vara musten, eller?
Kanske är det bara en överanalys från min sida.

Allt började med att jag såg den här annonsen från Lidl när jag gick på bussen på väg hem från jobbet.

Billig var ordet. Ordvitsen är väl precis vad man förväntar sig från Lidl, men lite gulligt blir det ändå.

När jag kommit till min hållplats möts jag av denna annons.


Klart man drar paralleller. Har Coca Cola förstått att Svenska matbutiker kommer driva med musten som ett måste och bestämt sig för att så tillbaka med samma mynt eller är det bara en tillfällighet? Kanske vill annonsen inte säga mer än att Coca Cola är ett måste till julen. Kanske har de inte ens tänkt på mustens roll i det hela.
Hur som helst. Ordvitsen blir ganska kul när det är Coca Cola som är avsändare. Kanske måste Spendrups och kompani snart böra hårdmarknadsföra sin must till julen. För visst är Cola egentligen godare.

Desiré: Word 2004 gillar inte prostitution

Jag blev ganska förvånad när mitt gamla skrivprogram inte accepterade ordet hårborttagning och istället föreslog...

Desiré: Om att spränga gränser

Den eviga frågan: vad är bra reklam och vad är receptet för att komma på de bästa idéerna? Oftast händer det ju bara. Ingen kan komma och säga att de har det hemliga receptet och även de bästa kreatörerna trillar i diket ibland, trots fantastisk research och kreativ höjd.

Alla vill vi väl någonstans förändra världen litegrann. Det är i alla fall min anledning till valet av reklamyrket. Jag vill påverka folk åt det bättre hållet, göra de uppmärksamma och förhoppningsvis göra en skillnad.
Jag tycker att jag de senaste veckorna, mer än vanligt, hört om folk som gör drastiska förändringar för att de vill spränga reklamens gränser. De säger upp sig, flyttar utomlands eller bosätter sig med sin Mac och likasinnade på en vind någonstans. Fast beslutna om att förändra världen och ändra reklamens rutiner. Det är fint. Jag gillar det.

Den störste förebilden inom gränssprängning måste väl ändå vara David Droga. Med sitt Tap project samlade han in massor med pengar på något vi ser som självklart och gratis. Och för att förbättra skolresultaten i New York kom Droga och hans reklambyrå Droga 5 på (och slutligen genomförde) idén om en mobil som kan ställas in på skol och fritidsläge. Så att barnen kan hålla reda på skolan och dessutom få fria talminuter ju bättre de sköter sig. Det lyckades också bra och höjde resultaten vad jag har läst.
Snacka om att göra ett problem till en nytta. Bokstavligt talat.
Låt oss alla spränga lite fler gränser.

Desiré: Äntligen tillbaka

VISA-tävlingen är över och bloggen är äntligen tillbaka i sin gamla reklamskrud. Vi har en hel del intressanta inlägg på lager och dessutom en helt ny serie som kommer inom kort.
För att fira återkomsten bjuder vi er här på lussebulle och Whiskey i kaffemugg.
Som det ska vara i tider av lågkonjunktur och kris.
Varsågoda.

Frida: jag kommer fortsätta använda mitt kort flitigt.

ja, då var nu denna prövning slut. lätt kanske ni tycker och jag ska inte säga att jag tycker att det har varit värst svårt men självklart har jag stött på små problem längs vägen.

som när min kollegor skulle springa ner till 7-eleven och jag fick nöja mig med världens minsta mandarin. då var jag inte så nöjd vill jag lova.

men jag har också blivit positiv överraskad, som när jag köpte min list för 24 kronor på kortet och mannen i kassan glad i hågen sa att jag visst gärna kunde betala 3 kronor med kortet om jag så behagade.

jag har kanske tre gånger skämts och gömt mina kontanter som jag haft i plånboken och märkt hur folk suckat för att de haft bråttom iväg. men annars är jag nöjd med min insats.

min plånbok kommer i fortsättningen att eka tom på kontanter så när som lite smågrus i myntfickan eller då jag av någon outgrundlig anledning får för mig att ta ut kontanter "för att det kanske är bra å ha".

tack för en rolig utmaning VISA.

Desiré: VISA kanske inte får sällskap i plånboken

Nu har det gått tio dagar helt utan kontanter. När VISA-resan började tänkte jag att det skulle bli lätt som en plätt. Jag har aldrig kontanter på mig ändå.
Och jag hade rätt må ni tro. Både på de vanliga men även på de mest oväntade ställena har jag kunnat använda kortet.
Jag kunde köpa en mistel på en liten, liten julmarknad i ett litet, litet stånd med mitt VISA.
Dessutom köpa frukost till jobbet på ett avlägset bageri med kortet.
Pröjsa Taxi, vilken taxi tar inte kort theese days.
Jag har kunnat betala löjligt små summor.
Dessutom har jag kunnat ta ut pengar i väldigt många butiker utan att handla.
Det, mina vänner, är frihet.

Men jag har också stött på problem.
I nattklubbsgarderoben fick jag ta till andra medel. I dörren tar de ofta VISA men när man kommer till garderoben blir det problem. Ljug eller dansa med jackan på helt enkelt.
På bussen tar de som bekant inte VISA, det är synd. Risken med kontanthantering kan jag förstå men visst borde man kunna betala med kort om man befinner sig utanför stadens automater. Det finns snabba kortläsare nuförtiden. Helt riskfritt för förarna.
Jag kunde inte få loss en kundvagn på ICA och fick släpa ton med varor i korg.

Min slutsats är den som följer:
Det är enklare med VISA.
Det går snabbare med VISA.
Du blir inte av med pengarna lika lätt med ett VISA.
Även småhandlarna har lärt sig fördelarna med VISA.
Och i värsta fall kan du ta ut pengar i butiken med ditt VISA.

Kontanter är sekundärt.

Frida: Life flowes better with VISA

Desiré missade ju VISA-reklamen som går på tv nu, den är underbar.

killen som blivit dumpad i öknen på sin svensexa av polarna och har inget förutom sitt VISA-kort att tillgå.

första gången jag såg den reklamfilmen försvann pausen mellan VISAs egna reklam och den som följde efteråt, nämligen Gevalias kaffereklam (den som tittarna själva hittat på, uppföljning av deras tidigare). Det handlade om paret som står å myser framför kaffemaskinen då hans kompisar springer in och rövar bort honom på en svensexa. därför uppfattade jag aldrig att den inte tillhörde VISAs egna reklam och tyckte att VISA gjorde riktigt snygg produktplacering. självklart var så inte fallet men reklamen blev inte sämre för det. den når istället sin topp när man ser blicken han ger sina vänner.

alla mina två tummar upp för ett utmärkt arbete.

Desiré: åldrad gubbe på peng eller VISA

Vem var det som bestämde att Carl von Linné skulle pryda hundralapparna? Ok, killen var smart och allt men vilka är egentligen kriterierna för att få leka i var mans plånbok? Och varför får Gustav Vasa fortfarande pryda 1000-lappen? Både han och Linné har ju vart döda i evigheter.

Varför kan man inte byta till ett mer aktuellt motiv som kungen eller Fredrik Reinfeldt? Eller en personlig idol. Vad trevligt om alla under sin livstid kunde få ett visst antal sedlar att designa själva. Jag kanske skulle sätta min mamma på mina 100-lappar, Thomas Ledin på 1000-lapparna och min lillebror på 50-öringarna.
Nej, tacka vet jag VISA-kortet. Det kan man åtminstone designa själv. Man har inte ett särskilt stort antal att formge men möjligheten finns. Mitt är just nu trist och klassiskt men kanske kommer Thomas Ledin att få vara en del av min shopping i framtiden.

Med VISA kan du helt enkelt göra din egen Gustav Vasa.

Desiré: När VISA gör reklam

Jag har inte brytt mig om att kolla upp hur länge VISA har funnits. Är det någon som vet det?
Hur som helst. Betal-kredit-vad-du-vill-kortet har i alla fall funnits en stund och alltså hunnit göra en del reklam. All världens befolkning hade knappast gått runt med ett VISA-kort i plånboken om det inte vore för marknadsföringen. Men har VISA gjort bra reklam?
Jag tänker inte säga min åsikt denna gången, av naturliga skäl. Men ni andra får gärna lufta friskt och mycket. Här kommer nämligen tre exempel på tidigare reklam för VISA.
Får de er att vilja skrota allt vad kontanter heter? Och särskiljer sig VISA från andra betal-kredit-vad-du-vill-kort?

Ex 1:
Här påvisar de enkelheten och hur smidigt livet flyter med VISA – ”Money Should not slow you down – Life takes faster money - Life takes VISA”


Ex 2:
Här har man tagit till det beprövade knepet kändis och en liten dos humor. Filmen, på äkta Bondmanér, säger ”VISA – all it takes”


Ex 3:
Ah musikalvarianten. Ung tjej som blir på bättre humör när hon kan shoppa vad hon vill ”No matter what you wanna do in life – Life takes VISA”

Frida: när man får pengar tillbaka

när man handlar och betalar med sitt VISA-kort, kommer hem och ser att klänningen inte sitter lika bra som i butiken. då går man snällt tillbaka och säger att man vill lämna tillbaka den och vips får man pengarna tillbaka på kortet. smart tycker vissa, dumt tycker andra. jag vet inte vart jag står.

å ena sidan är det bra att man slipper kontanter och situationen "spräcka en hundring för ett tuggummi".

men å andra sidan kan jag tycka att det känns lite osäkert. kommer pengarna in direkt? "det brukar väl ta några dagar men senast i övermorgon" får man oftast till svar.

nja, jag vet inte. lite extra pengar i kassorna så kanske man kan få välja istället.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

Ok. Det är himla kul att få vara med och tävla med VISA och allt sådant men en paus behövs ändå. Bara en vecka kvar tills bloggen är tillbaka i sin ursprungliga form men här kommer en liten tjuvstart.
Mest för att jag gillar fisk.
Svensk fisk.
Swedish fish är ett populärt godis i USA som säljs i lösvikt och i påsar. De liknar fiskarna vi själva köper i lösvikt, ni vet de som är röda, gröna, gula och orangea. Skillnaden att den amerikanska varianten smakar smaskigt av artificiella smakämnen och dina toalettbesök blir en fruktansvärd upplevelse efter intagandet av dessa kan jag lova. Jag tänker inte gå djupare in på ämnet.
De nya reklamfilmerna för Cadburys svenska fiskar känns precis lika Amerikanskt som konstgjorda smakämnen, fast utan jobbiga efterdyningar. På temat att man inte ska äta sina vänner får vi se olika situationer där Amerikaner håller på att käka sina polare. På äkta pekboksmanér får man på svenska lära sig att vän är NEJ och swedish fish är JA – ok att äta. A friend you can eat helt enkelt.
Markus Schenkenbergs svengelska är pricken över i:et.

Vad tycker ni? är detta skoj eller bara pajjigt?

Byrå: JWT New York

Desiré: VISA och knep fixar utekvällen

Sturecompagniet lördag natt, kl 00.30
Alkoholpåverkad ung tjej blir nekad garderob för att hon inte kan betala. Garderobskillen är stenhård. Hon försöker allt för att flörta till sig garderob. Får till och med hjälp från goda människor runt omkring. Inget kan rubba garderobskillen. Hon blir arg. Hon berättar att hon är med i en tävling där hon är förbjuden att använda kontanter. Han skrattar sarkastiskt och tittar på henne. Hon ger sig inte. Inte han heller. Tillslut drar hon till med att hon arbetar i baren och måste hänga in jackan eftersom arbetspasset snart börjar. Garderobskillen skäms och hänger in jackan åt henne. Gratis.

Livet utan kontanter är inte ett dugg svårt. Med ett VISA-kort och lite list

Desiré: VISA så slipper du trängas

Och då menar jag trängas på en massa vis. Men den trängseln jag tänkte fokusera på är såklart julträngseln. För det finns väl inte en människa som ser fram emot eller mår bra av att springa runt på stan och armbågas med galna tanter från Vällingby och annat konstigt folk som rasar fram på gatorna kring jul. Och inte nog med att man måste stångas med dem. Man ska dessutom springa in och ut i butiker för att hitta alla passande klappar. Oftast försöker man hinna allt på en dag, inklusive fika. Det går aldrig och man får inse att det även detta år måste offras ytterligare en skön lördag för att stångas och leta klappar.

Är man beroende av att använda sedlar kanske butikerna på stan enda sättet. Har man ett VISA-kort öppnar sig fler möjligheter. Själv sitter jag lugnt en söndagskväll och beställer klapparna på nätet. Betalar snabbt med VISA-kortet och pengarna dras från kontot. Presenterna skickas till brevlådan och jag får en fröjdefull jul.

Med ett VISA kan du handla när och hur du vill. Inte sant? (VISA verkar vara det mest accepterade kortet för onelineshopping)

Frida: en list på VISA-kortet.

idag gick jag in på en nystartad butik på östgötagatan/kocksgatan som heter Material. jag behövde en list som jag kunde använda som stödbit till mitt garderobsbygge jag håller på med.

där stod jag och försökte förklara för mannen i butiken hur jag skulle göra och på ett ungefär hur bred den behövde vara. för som erfaren hobbysnickare tar man naturligtvis inga mått, man litar på ögat, det sviker ju aldrig.

när mannen snällt hade tampats med mig och mina snickarplaner i kanske tio minuter begav vi oss mot kassan, fast beslutna om att allt var som de skulle.

den lilla lilla listen kostade 24 kr. jag hade hundra kronor i plånboken, efter utlägget ni vet. jag gömde den skamset: vinklade plånboken så denne man som otåligt hjälpt mig med mina virriga förklaringar inte skulle se att jag nu skulle vara ännu lite jobbigare och betala med kort för den futtiga listen.

skammen skiner ur ögonen på mig och jag börjar snällt förklara att jag är med i en tävling och hör hur dumt det låter. han måste ju tro att jag är knäpp eller med i ett mycket dåligt vad.

men han skiner som en sol tillbaka och säger att snittkunden som betalar med kort ligger bara strax över 24 kr och att jag gärna får betala 3 kr på kortet om jag så behagar.

så om ni behöver en list så är det okej att betala löjliga summor på VISA-kortet i butiken Material på östgötagatan.

Desiré: VISA – lockar fram ärligheten hos människor

Ni vet hur det är va? Julstressen menar jag. Vanligtvis lugna människor som när julen börjar närmar sig blir som galna höns och gör stan farlig. De galna hönsmänniskorna är så stressade att de tappar bort både shoppingkassar och handväska var tionde minut. Och de flesta av dem är kanske inte så ärliga som de inbillar sig. Tappar en av hönorna en hundring inne på fullsmockat H&M är det knappast något av de andra hönsen som är ärlig nog att springa efter och lämna tillbaka till rättmätig ägare. Nej då. Hönan som hittade vill ha hundringen själv, då kan hon ju köpa något lite gott på pressbyrån innan hon åker hem, och kanske en skvallertidning.

Tappar någon däremot ett VISA-kort på marken flockas hönorna för att få lämna tillbaka. Alla i hönsgården vet nämligen att det bara är tungt kriminellt belastade djur som stjäl kreditkort.

Med ett VISA-kort tillhands blir julshoppingen (läs världen) lite hederligare.

Frida: VISA - bör brukas med förnuft

jag har en vän som har en konstig relation till sitt VISA-kort. vi kan kalla henne för pernilla.

pernilla har ett fint egendesignat VISA-kort med kredit som hon älskar väldigt mycket, hon är duktig på att använda det flitigt.

hon drar kortet där och hon drar kortet här. det är det som är tjusningen med kreditkort, att det inte finns något stopp. tyvärr har pernilla inte lärt sig att kontrollera sitt fina, designade kort.

en gemensam vän till oss, vi kan kalla henne för desiré, hon kan hon. desiré har fattat det här med kredit, det är tydligen inget man kan tjäna utan man bara får betala tillbaka. hon fattar grejen och snäll som hon är har hon gång på gång förklarat för pernilla att man måste förtjäna det man ska förbruka.

pernilla har lite svårt att fatta det här med kredit ändå, och desiré fortsätter att tjata. desiré hon är inte mer än människa och är nu skittrött på pernillas slöseri och klipper kortet i två delar.

pernilla blir förstås rosenrasande och tejpar snyggt ihop det i väntan på ett nytt.

när det nya kortet väl kommer fortsätter allt sin gilla gång: pernilla spenderar och desiré klipper det itu. jag tror att pernilla är inne på sitt 5:e kort nu. när ska hon lära sig månntro.

ingen vet.

Desiré: VISA- så slipper du betala lunchen

En god vän ringer tidigt en onsdagsmorgon och vill boka lunchdejt. Trevligt. Jag möter upp honom kring 12 och vi slår oss ned på ett populärt lunchställe i stan. Det tar ganska lång tid innan vi bestämmer oss vad som ska ätas och ännu längre tid innan maten kommer in. Både hans och min tid börjar sina. När notan slutligen kommer slänger han upp halva summan i kontanter på bordet och reser sig för att gå. Jag lägger upp mitt VISA-kort på högen med pengar och väntar på att servitrisen ska komma och hämta upp betalningen. Min vän suckar. Han vill iväg och orkar inte vänta på att servitrisen både ska hämta kortet och sen komma tillbaka för att be mig att skriva på. Han slänger på ännu mer kontanter och ber mig ta mitt VISA-kort så att ”vi kan komma iväg någongång”. Det blev en billig lunchdejt.

En av många situationer där du tjänar på att ha ett VISA-kort.

Frida: sämsta tänkbara läge

idag skulle jag och några vänner till mig köpa en gemensam julklapp till en annan vän. generös som jag är lägger jag ut för att sedan be dem sätta in pengar på mitt konto pga tävlingen jag deltar i. svaret jag fick var:

- du får hundra om jag får ge dig de kontant!

suck, nu har jag alltså 150 kr kontant i min plånbok. gud förbjude mig om jag använder dem.

Desiré: VISA – ständigt hård vid din sida

Tänk dig en murrig och grå dag i början av december. Regnet vräker ned, det är kallt och inte en människa vill egentligen lämna hemmets lugna vrå. Men ner till lokala ICA måste i alla fall du gå för att handla mat för kvällen. I kassan är de vanligtvis så äppelkäcka tjejerna alldeles bleka och trista. De är trötta på alla griniga kunder som kommer till butiken denna dag.

Du ställer dig i den långa kön av dåsiga människor och vill inget hellre än tillbaka ned i din mysiga soffa. Det har sipprat in vatten i skorna. Håret ligger slickat runt hakan. Mascaran rinner. Nu är det äntligen din tur att betala. Kassörskan ber om 120, 50 kronor. Du börjar febrilt rota i fickan och fiskar upp två stycken hundralappar. De är knöggliga och blöta, en är på väg att gå sönder. Båda är sladdriga likt döda abborrar. Kassörskan ser riktigt irriterad ut när du försiktigt räcker fram dina slappa sedlar.

Detta är bara en av gångerna du önskar att du hade ett VISA-kort.

Frida: vad är att handla med kontanter?

jag kunde inte släppa det där med att jag inte kunde ge mina kollegor kontanter om de handlade till mig på 7-eleven.

om jag använder mitt VISA-kort i bankomaten har jag ju inte handlat med kontanter. men då kommer ju frågan. ses det som om jag handlar av mina kollegor om jag betalar dem med kontanter?

får jag inte ens röra vid kontanter, undrar om de räknas som fusk.

de tåls att tänkas på.

Frida: de här kanske inte kommer att bli så lätt som jag trodde

okej, ärligt nu.

när Desiré sa till mig att vi inte skulle få använda kontanter skrattade jag och sa: "är det det som är grejen? det är ju inge svårt! jag har ju aldrig kontanter."

jag har efter 15 timmar och 11 minuter redan stött på ett problem.

mina kollegor skulle springa ner på 7-eleven och frågade om jag ville ha nått.

de kändes jätteskönt å slippa göra det själv, men icke. jag har inga kontanter att ge dem å helt plötsligt kändes det väldigt overkill att föra över pengar från mitt konto till deras bara för att eftermiddagssuget smyger sig på.

nej, den gubben gick inte. så nu sitter jag här med världens minsta mandarin å svär.

Frida: steget från töntig tonåring till vuxen

kommer du ihåg när du bytte upp dig från ett vanligt bankomat-kort till ett VISA-kort?

jag minns det som igår, vilken lycka, vilken frihet.

när jag började åka till stan själv för att gå på bio eller handla en tröja, eller vad man nu gjorde för en herrans massa år sen, försåg min mamma mig med ett bankomat-kort.

ett sånt där man kan ta ut pengar i en automat med men inte betala med över disk. ett ganska konstigt mellansteg egentligen, vem som kom på det kan man ju undra.

jag vet inte med er men jag ville att tjejen i kassan, kanske 20 år, skulle tycka att jag var ganska så cool. därför var det en pina när man gång på gång snällt fick masa sig fram till kassan med svansen mellan benen och be dem "kan du lägga undan klänningen medan jag måste gå å ta ut pengar?" för att strax efter vända i dörren och med pipig röst haspla ur sig "vart ligger närmsta bankomat?". När man vände sig om kände man blickarna "lilla, lilla flicka" bränna i ryggen.

tillslut kommer man på att om man tar ut en summa pengar innan man går in i butiken så slipper man de där ömkliga blickarna som bränner i ryggen.

för inte så länge sen hamnade jag själv i en sån situation, jag passerade ett gäng tjejer någon stans mellan 10 och 14 år. jag kom ut från pressbyrån och de skulle in, en av tjejerna var bara tvungen att ta ut pengar först.

då väcktes känslan av pisamhet igen, men den dog snabbt efter att jag stoppat tillbaka mitt eget, vuxna, svart orangea VISA-kort i plånboken igen. jag skakade av mig känslan och fortsatte stolt vidare.

We are cheap - Because Cash is Not King

Vi har sålt oss. Ja det är sant. Sålt oss till betalkortat VISA i 10 dagar framöver. Vi blev nämnligen kontaktade av en PR-ansvarig kvinna på VISA som erbjöd oss att vara med i en tävling med namnet "Cash is NOT king". Tillsammans med några andra bloggare ska bi beskriva hur det är att leva utan pengar - med bara ett VISA-kort til förfogande under denna tid.

Förklaringen till varför vi väljer att delta kan delvis beskrivas i 10 000 kr vinstsumma, vilket är en kul morot. Men som reklamblogg tycker vi också at det är kul att vara en del av ett varumärkes kampanj och i slutändan se vad detta kan ge för utdelning till VISA. Kanske är det dumt att be oss bloggare göra detta, vi kanske inte alls spelar VISA i händerna. Vem vet.

Häng med oss utan cash i 10 dagar

Desiré: Julklapparna någon annan behöver

I en galleria på Östermalm stötte jag på denna kampanj från Unicef. Lagom till jul kan man alltså köpa sina klappar för att hjälpa utsatta barn världen över.
Och det är inga vanliga klappar du ger till vänner och bekanta. Hos Unicef säljs myggnät, vattenpumpar, sockersaltlösningar och annat som vi verkligen inte behöver. Du handlar självklart inte åt dina nära och kära utan till någon annans; ett barn någonstans i världen kommer att må lite bättre till jul.
Och hur står sig denna kampanj mot annan för välgörenhet?
För mig är det som vanligt med Unicef: de är duktiga på kampanjer som sticker ut och rakt in i hjärtat.
Ingen har väl glömt “grimasera för varenda unge” som fick stor uppmärksamhet i våras.
Där engagerade man sig i något som var kul och intressant, en snackis på fester, och hjälpte samtidigt barn världen över. Jag som haft lite julklappsångest vet i alla fall vad jag ska ge bort när tomten kommer. Och det är ingen slump att de flesta jag känner är världsföräldrar i just Unicef.

unicef.se

Frida: Aladdin - en självklar del av julen

okej, vi har också alltid en Aladdinask på soffbordet till jul. men inte i år om jag får bestämma.

jag är så förbannat trött på denna reklam som har funnits snart lika länge som vi gått på två ben. att de inte fattar att vi kommer ihåg hur fruktansvärt dålig den är, varje år.

jag har förstått att de vill uppbringa en känsla av

tradition, och all heder till produkten men fy skäms på Ogilvy(?) eller kanske kunden som inte beställt någon ny.

så här lyder deras reklamidé:

"Aladdin står för omtanke och gemenskap och är en produkt som är given på de flesta svenskars julbord- Aladdin är hela svenska folkets pralinask. Den kommunikation som görs runt Aladdin förmedlar just känslan av värme och gemenskap och samvaro med familj och/eller vänner..."

jag hoppas ni förstår vilken film jag menar. det är den när alla sitter som ljus i vardagsrummet tills ett inferno av kaos utbryter då mamman i familjen tar den sista chokladbiten från de övre lagret och alla kastar sig på denna arma tant för att få ta sina favoriter från de undre lagret.

nej, nu vill vi ha nytt Marabou.