Desiré: Ärligt talat

Så borde jag ta tag i att lägga ner den här bloggen. Frida har slutat blogga. Och på min prioriteringslista ligger den lilla sötingen ganska långt ner. Men icke. Här ska inte läggas ner någonting. Däremot kommer bloggen att byta form någongång kring Juni. När saker runtomkring har lugnat sig någon promille eller så. Och fram till dess kommer jag av ren finger-kliighet att lägga ut något lite då och då. Så kolla gärna in ibland.
Idag tillexempel. Idag bjuder jag på en antikiss-skylt.
Hoppas alla haft en trevlig Påsk.

Desiré: Finn ett fel

Desiré: Söndagsmys

Desiré: Skrämmande inspirerande

Desiré: Äggveckan

Full med seminarier jag såklart ville gå på men inte fasen hann jag med så många.
Bara ett faktiskt: Brave New Word som var bra i en timma och fyrtio minuter och fantastiskt de sista tjugo. Tack David Orlic. Och till mitt stora förtret missade jag dagens Guldskrift men till min glada glädje har jag lyckats få kraftigt rabatterade biljetter till gala och fest i morgon.
Yes! Vi ses där. Serveras det vin…?

Desiré: Arbetsprover

Nu ska jag dela med mig av mitt liv. En liten bit som ändå är ganska stor.
Jag håller som bekant på med arbetsprover för att börja studera reklam på riktigt. Så att jag kan jobba, på riktigt.
Det är en intressant process där det med arbetsprover: man vill visa allt man kan, man tänker ”jag ska lämna in de bästa proverna de någonsin sett”. Men att kreera ”de bästa proverna” är helt omöjligt eftersom reklam inte har några regler. Reklam är en bedömningsgren. Dessutom blir man ganska hämmad i tankarna om man tänker på det viset.
Jag har alltså lagt den ambitionen åt sidan och tänker helt enkelt göra något som jag tror kan vara bra för kunden jag ska göra kampanjer/utomhusannonser/printannsonser o.s.v. för. Jag gör det jag tror på och hoppas på det bästa. För det är väl jag och mina tankar som så småningom ska in på skolan, right?
Nu blir inte processen skitlätt bara för att jag kommit till någon form av insikt. Nej då. Vissa dagar tycker jag visserligen att jag är riktigt bra och kommit på fantastiska idéer. För att nästa dag explodera av frustration när ingenting blir bra. Men så är det. Oavsett om jag har en dag när jag suger eller en dag då jag är grym så är det fantastiskt att hålla på med arbetsprover.
Jävligt kul!

Desiré: Ärligaste på årtionden

Snart är det dags för 2009 års sommarplåga. Nästan alltid en fasa. Men ibland inte. Vissa år smått genialiska låtar. Som den här:



Bussen går halv nio men den brukar vara sen
har man otur blir det bråttom när man kommit fram
om man går genom tunneln kan man spara nån minut
men då får man räkna med rödljusen vid korsningen
jag har fått veta att november kan bli svårt
minst var fjärde samtal måste leda till ett köp
men alla verkar nöjda och vi har en ny bra chef
man kan allas namn och säger hej varenda morgon men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nästa lördag kanske vi ska titta på ett hus
det finns några nya som dom bygger vid stationen
Gör man lite själv så blir det inte farligt dyrt
och din man är händig han har redan byggt en bastu, Men...

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du gjort allt som man ska, du är artig, du är glad
och du har tränat bort din dumma dialekt

Förra sommarn minns jag den var faktiskt riktigt fin
sol varenda dag vi hade hyrt ett torp i Värmland
hur vi gör i år igen är inte helt bestämt
men vi har jobbat bra så vi ska få extra semester
Lalalalalala lalalalalalala..
Lalalalalalalala lalalalalala..

Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...
Och fast du flyttat till ett hus, som är öppet, fräscht och ljust
så kommer inga gäster minnas var det låg
och fast du lärt dig varje låt och fast du har en härlig båt
så finns det ingen som vill röra vid din kind

nej Ingen sörjer när du dör, ingen ska sakna det du gör
Ingen vill veta var du köpt din tröja...

Lalalalalala lala......

Desiré: ”Dygnet har ju bara 24 timmar och dagarna går så fruktansvärt fort”

Vi ber på riktigt om ursäkt för att vi inte bloggar riktigt lika ofta längre. Och hur tokklyschigt och dålig-ursäktigt det än låter så beror det på att vi har så sjukt mycket för oss och att vår kära blogg helt enkelt har ramlat ner en bit i prioriteringslistan. Sad but true. Det är heltidsjobb och övertidsjobb och arbetsprover och bokskrivande och vänner och relationer och lägenheter. Och så ska man dessutom hinna med att sköta hygienen och köpa mat. Den som har lagt schemat för ett människoliv måste vart tidsoptimisten själv.
Vi bloggar så ofta vi hinner. Och förhoppningsvis är det ofta nog.
Vi tycker ju om er.

Kärlek! / Desiré och Frida

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

Allt är inte inspirerande historier och kreativa lösningar. En del är rent och skärt snusk. Ikväll bjuder jag på en av de handskrivna varianterna som damp ner i min brevlåda. Enjoy.

Sommar i Stockholm, mitt första PR-jobb och – jobbfest. Av någon anledning råkar jag vara sist kvar på restaurangen tillsammans med chefens flickvän. Hon börjar stöta hej hejvilt på mig. Jag säger nej i ungefär 30 sekunder – then i’m all over her! Vi hämtar ut våra jackor och har sex på en byggarbetsplats i närheten av restaurangen.

Jag jobbar inte kvar, men jag springer ibland på henne ute på stan. Innan vi skiljs åt, alltid: ”Jag har inte sagt något till någon, har du?” Vi vet båda vad det skulle innebära om vår hemlighet blev känd. Men den största hemligheten är nog, att om jag någon gång får chansen att ha sex med henne igen – då kommer jag att ta den.
Berättare: man ca 30. Kommunikationsrådgivare, Stockholm.

Desiré: Klasskompis utan musik

Häromdagen gick jag förbi NK och blev brutalt påhoppad av en kaskad av färger och ett gäng skyltdockor i alla möjliga bisarra ställningar. Mycket trevligt. Jag gick där länge och tittade. Mest på ballongerna. Vårens tema är Cirkus.
Det slog mig först när jag började gå därifrån att det strömmade musik ur högtalarna. Jag la verkligen inte märke till den när jag stod och betraktade skönverken innanför glasrutan. Men visst var det musik. Hög cirkusmusik som får mig att tänka på Lilla Jönssonligan, men det är ett sidospår.
Jag insåg att en av anledningarna till att jag stått vid de vackra skyltfönstrena så länge var just musiken. Den hade omedvetet förtrollat mig. Jag vet inte hur jag vet det men jag vet det, som man brukar säga.
Musik får ju som bekant psyket att må bra.
Det fick mig att tänka på David. Han gick i min klass i femman.
David ville bli astronaut (eller var det astronom?)
Han var tyst och grå som en liten mus. Han log aldrig. Vi förstod inte varför. Det var ingen som mobbade David, han var ganska söt och kom från en bra familj. Som ung borde man inte vara så deppig med de förutsättningarna.
Men David gillade inte musik.
Han hatade musik, på riktigt.
Varken förr eller senare i mitt liv har jag träffat på en människa som avskyr det så mycket. Han berättade för mig att musiken skar i honom. Och det spelade ingen roll vilken sorts musik. Han gillade bara inte ljuden. David ville ha det tyst omkring sig.
Det var det som gjorde honom så deppig. Det är jag övertygad om.
Både att inte få uppleva glädjen i musik och att dessutom missa den gemenskap musik ger (vad jag minns var han inte sportintresserad heller). Han kunde ju inte relatera.
David slutade i våran klass i sexan. Jag tror att familjen flyttade.
Jag har inte tänkt på honom sen dess faktiskt. Inte förens jag häromdagen gick förbi NK och blev upplyft av musiken. Hoppas David har hittat musiken.

Desiré: Folket får skrika tillbaka.

Hur är folks inställning till reklam egentligen? Jag vågar faktiskt inte påstå att jag har någon vidare koll på det. Umgås man med människor som älskar, älskar, älskar reklam med allt vad det innebär hela dagarna får man en ganska orealistisk bild är jag rädd.
Men ska jag trots allt ge mig på en vild gissning satsar jag mina slantar på att gemene svenne inte har värst mycket till övers för reklam.
I alla fall inte reklam som uppfattas som reklam. Men numera skapas det ju fantelitastiska ting som talar med och engagerar målgruppen istället för att skriva den på näsan. Annonser känns ju gammalt. Men det är en helt annan historia.

Det jag vill ta upp med det här inlägget är Guldäggets kampanj, signerad Garbergs.
I en traditionell tidningsannons ber man om folk och allas synpunkter på reklam.
Annonsen visar en tom utomhusaffisch som ska fyllas i av dom som vanligtvis inte skapar reklamen – mottagarna.
Så här ser den ut:


Copy börjar:
Vi brukar skrika från stora reklamtavlor. Nu är det din tur.

Under Guldägget samlas vi som jobbar med reklamm PR och design för att diskutera vad som är bra kommunikation 2009. Vad skulle du vilja säga till oss? Fyll i annonsen här uppe och skicka den till Sveriges Reklamförbund, Sveavägen 34,, 11334 Stockhom, senast 10 mars.

De intressantaste kommentarerna kommer att visas på stortavlor utomhus. Då lovar vi att för en gångs skull lyssna mer än vi pratar.
Copy slut.

För det första tycker jag att det här är ett fint sätt att involvera invånarna på. Det rycker ju i fingrarna av lust att fylla annonsen, riva ut och skicka. Dessutom kommer Reklamförbundet säkert att få in massa användbara tips som kommer hjälpa reklamens utveckling.
I like it. Skarpt.
Ett problem: Både i rubriken och i brödtexten pratar man om reklambranschen som en skrikande bransch som inte lyssnar utan bara vräker ur sig budskap hittan och dittan. Vilket ju till viss del är sant. Men varför anta att gemene svensks uppfattning är på det viset. Och varför ”erkänna” att man är dålig på att lyssna.
Där tycker jag att man kunde tänkt ett varv till.

Men Guldäggsannonsen får hur som helst mest applådet. Fredagsapplåder.

Desiré: Världens äldsta myt

Desiré: Ficklampsförvaring

Övertrött blev värre när jag ramlade över denna.

Desiré: Bloggy smartfulspelar

Som jag sa igår: dags att börja Twittra. Alla andra gör det. Och jag gillar tanken.
Så nu var det äntligen dags.
Jag kom hem ikväll. För ungefär tjugo minuter sedan. Lite, lite onykter efter eftermiddagens AW. Har en timma på mig innan jag ska iväg på vinkväll.
Sätter mig och knappar in twitter.se.
En annan sida lyser oväntat upp min skärm och jag blir livrädd: "nu har min Mac gjort det omöjliga och fått virus, fan! det som inte kunde hända".
Men ganska fort ser jag att det är Bloggy (eller snarare Bloggys fans) som har kapat sidan.
De vill ha fram budskapet att Bloggy är minst lika bra som Twitter och dessutom svenskt.
Jaja.
Detta fungerar i alla fall inte på mig som blir irriterad för att jag inte kommer in på min aktivt valda sida. Vill jag ha Twitter så ska ingen hindra mig.
Vissa kanske faller för dessa fulknep.
Men för mig behöver fulknep ha mer charm. Detta lilla budskap från Bloggys fans är bara ett taskigt försök att ta andelar de inte är värda.
Jag tror många likt mig blir irriterade.
Man vill göra ett aktivt och medvetet val.
Inte bli påhoppad.
Jag ignorerade alltså denna våldtäckt och tänker aldrig blir medlem i Bloggy. Någonsin.

Desiré: Twitter

Fan. Jag känner mig hopplöst efter. Måste börja Twittra.

twitter.com

Desiré: Kändisreklam när den är som bäst

En gammal goding. Som jag såg för första gången idag.
Produkten är bildäck. Killen är en känd (för sin tid) sprintlöpare.
I love this.

Desiré: Jag blev så innerligt glad..

..när det häromdagen damp ned en oväntad present i brevinkastet på jobbet. En känd konstnär som varit del i en kampanj vi gjort och som jag och några av mina kollegor haft kontakt med hade skickat en bok. Dels som tack för bra samarbete. Men också för att jag för några veckor sedan uppvaktade honom med blommor och choklad på födelsedagen.
Oväntad present. Testa att säga det en gång. Visst känns det ganska bra i munnnen?
Mina snälla kollegor lät mig få boken i fråga.
Den oväntade presenten.
Den är fylld med härliga ramsor som gör mig glad.
Och fina bilder som gör mig lugn.
Den oväntade presenten står nu uppställd på mitt skrivbord.
Jag tycker att vi alla ska ge varandra fler oväntade presenter. Särskilt i jobbsammanhang.

Den oväntade presenten jag fick heter "Vinter-Haga en vintersaga" och är skriven av Lennart Hellsing. Med målningar av Peter Dahl.

Frida: T-Mobile Advert "Lifes For Sharing"

ojojojoj, jag vet inte vad jag ska säga. jag började nästan, PÅ RIKTIGT, att gråta när jag såg den här. jag blev så rörd att folk kan göra folk så glada.

om någon skulle göra det här för mig en tisdagsmorgon skulle jag dö av lycka.

jag kan inte ens kommentera idén eller allt reklamigt om den här. den är bara fantastisk.

jag har aldrig sett en bättre gerillakampanj. någonsin.

Frida:Zoo lights

här kommer en väldigt trevlig och om man får säga de så annorlunda reklam spot.

en reklam om zoo lights och här måste jag snällt erkänna att jag inte riktigt vet så mycket.

antingen är de ett märke på ljusslingor eller så är de kreationerna som görs av ljusslingor.

är de någon som vet uppskattas en kommentar.

hur som helst gillar jag de "nygamla" sättet att tänka och utforma.

det är skönt att de inte är riktiga ljusslingor utan att de faktiskt är tecknade.

de får en att känna en varm och igenkännande känsla som tar en tillbaka till tecknade barnprogram.

enligt mig är de ett modernt sätt.

 

Desiré: Omissbart!

Går inte att missa när man står och väntar på bussen (som vägrar komma) i slasket.

Så självklart, men ändå inte sett förut. Jag blev innerligt glad.

Desiré: En monark i tiden

Inte illa att tillkännage dotterns förlovning på youtube. Jag bugar och bockar för modern knug.

Desiré: Telenor får mig att kasta telefonen åt fanders

Här på byrån har vi Telenor som telefonoperatör; alla har varsitt abonnemang med tillhörande fastnummer.
Jag har från grunden en ganska bra inställning till Telenor när det gäller företagsavtal: ganska billigt, bra service i butikerna och fungerande system.
Deras kommunikation är väl också ganska nice. Inte fantastisk. Men trevlig. Reklamen fastnar inte på näthinnan och läggs inte i inspirationsmappen men gör att jag får en bra inställning. Telenor känns tryggt.

Tillbaka till byrån:
Det blev igår aktuellt att göra en yttepytteliten ändring kring våra abonnemang. En ändring som på pappret ska vara löjligt enkel att genomföra.
Jag ringer upp Telenors Support (och kom nu ihåg ordet SUPPORT – service, stöd, hjälp…) där de berättar att jag kan göra allt själv genom att logga in med användarnamn på hemsidan. Ok, säger jag. Det visar sig senare att detta inte går att göra på Mac (eehh). Jag ringer upp igen. Denna gång kan de inte hjälpa mig eftersom mitt namn inte står på kontot och ber om att få prata med min chef. Det får dom så gärna.
Han har ett långt samtal med supporten och efter mycket om och men ändrar dom det lilla vi bad om kring abonnemanget.
Trodde vi ja.
När vi testar fungerar det inte.
Jag ringer upp igen och berättar att det ”fixade” inte funkar.
Jag möts av:
” eh eh eh..låt se…ja, nej nu förstår jag inte..ehhehh.”
Efter en miljon ”ehhhn” så ska felet återigen vara fixat.
Men nej då.
Det fungerar fortfarande inte.
Jag ringer upp igen. Denna gång arg som ett bi.
Jag möts av ännu flera ”ehhh”n och en kille som låter mig veta att ”han inte vet vad han ska göra”.
Jag kopplas, kopplas igen och efter en stund ska felet för tredje gången vara åtgärdat.
Jag lägger på.
Det fungerar fortfarande inte.
Idag (ett dygn senare) ringer jag upp igen och får prata med en tekniker. Han suckar och berättar för mig att den lilla detalj som de andra tre har missat är att ”logga in och ut igen för att aktivera tjänsten”.
Slutsats:
I telenors Support kan de svara i telefon. That´s it.
Jag avlider.

Någon som haft liknande upplevelser?

Desiré: Uttråkad blir mer allmänbildad

På den här sajten kan jag sitta i evigheter. Numera kan jag fler franska fraser, amerikanska städer, muskelgrupper och Simpsonskaraktärer än de flesta amatörer jag känner. Kolla in och fastna!
purposegames.com

Desiré: Ganska ofta...

tror jag inte att den här branschen är på riktigt. Ganska ofta tror jag bara att den är fejk. En galen drömvärld som man inte vill vakna upp från. Men det visar sig att drömvärlden inte är en dröm. Den är riktig. Branschen är riktig; man kan verkligen jobba med sånt här! Varje gång denna insikt slår mig blir jag förundrad. Och lycklig över att jag valt detta.

God natt och njut av livet knäppisar!

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #2

En inspirerande historia

Jag var döende på andra sidan, sen återfick jag livet i reklamvärlden

Våren 2002 gick allt snett; jag tappade ett bra extraknäck, sambolivet slutade med en skräll och på mitt ordinarie jobb kröp dagarna fram. Vad jag inte visste var att sommaren skulle bli ett helvete och att jag när hösten började var redo att skippa allt och dra åt fanders.

Jag hade en längre tid suktat efter reklambranschen. Som projektledare i min bransch besökte jag ofta byråer, alla de stora och fina i Göteborg. Några hade hockeyspel i ateljén, andra darttavlor. Hos vissa var projektledarna generade när man använde ordet PMS (i tryckjargong, naturligtvis) och hos andra fanns proffs. Överallt fanns lust och dårskap, kreativitet och go. Allt som saknades hos mig och mina kollegor. Delvis beroende på att vi fått en chef som var så oduglig att 20 års grundläggande av bolaget var på väg att smulas sönder.

Då dök annonsen upp. Arbetsprover? Fan, jag hade inga. Förutom några krönikor jag skrivit, ett par redaktionella texter från Poppius, en nekrolog och en kärleksdikt jag författat till en flyktad dam. Jag skeppade in, skrev att det här var ett tvärsnitt av vad jag var, och hoppades väl på nada respons. De ringde dagen efter, dag tre var jag på intervju och på vägen hem från jobbet samma dag ringde de och sa: du är vår man.

Sedan dess har jag skrivit om lägenheter, hus, kommunal arbetsförmedling, psykiska funktionshinder, föräldratelefoner, färsk fisk, bultar, konsulter, skatteregler, ytplätering, Gothia Cup-generaler, arkitekter, livsmedel, film, böcker, rörkonstruktion, mode, frisyrer, tv-apparater och rätt mycket annat.

Varje dag väntar nya ord. Ibland är det förvisso repetition som man nästan kräks av, men så dyker något upp. Ibland en kampanj på nätet, ibland en liten hyllvippa för en butik. Och, jag föds på nytt. Precis som jag gjort tusentals gånger sedan 2002.
Berättare: Man, 36. Copywriter i Göteborg

Att se fram emot i avsnitt #3: förbjuden åtrå i reklambranschen.

Frida: en egen utomhusprint?!

min bror tipsade om en jätterolig hemsida, toppenbra för alla som vill förstärka sitt ego.

man kan göra sig som man vill, som ett mynt, en dollar, en utomhusprint eller varför inte en tavla på ett museum? 

kolla in: www.photofunia.com

Desiré: Mitt bland folk

Jag är nog inget vidare trevligt sällskap på stan, eller någonstans där det finns många människor som pratar samtidigt och runtomkring. Jag åker bäst buss själv helt enkelt. De gånger jag gör halvslöa aktiviteter med mina vänner kring andra människor har jag svårt att koncentrera mig på vad mitt sällskap säger; jag försöker lyssna men det slutar alltid med att jag gör bort mig trots mina tappra försök. Jag skyller allt detta på farmor. Egenskapen är definitivt ärvd från henne. Jag vill höra absolut allt vad alla säger. Varenda kotte. Jag är för nyfiken för att stänga av. Jag skulle kalla det ett handikapp.
Hur som helt.
Senaste veckorna har det inte vart vidare skoj att lyssna på folket på bussen och i affären. De har nämligen alla pratat om precis samma sak. Det är sant. Och det är inte något allvarligt i stil med finanskrisen eller bränderna i Australien. Nej då. Buss, butiksbesökarna och folket på stan har pratat om Milleniumtrilogien, och främst filmatiseringen av ”Män som hatar Kvinnor”:
”Jag har läst alla tre böckerna”
”Ja, men jag är minsann med en snutt i filmen”
”De filmade på Strandvägen när jag var ute och gick med hunden”
”Och jag har hört att premiären ska hållas i Gnesta”

Jag har inte kommit undan denna besatthet. Dessa galna människor.
Ok. Böckerna är säkert bra. Jag har inte läst dem men har mannen sålt näst flest böcker i hela världen förra året måste han väl för sjuttsingen kunna skriva i alla fall.
Men varför denna hysteri? Filmen verkar engagera alla. Min mormor som aldrig någonsin går på bio ska gå och se denna. På premiärdagen!
Jag tror det blir en flopp. Förväntningarna är skyhöga men jag gissar att detta bara är ytterligare en svensk film. Baserad på en deckare.
Ikväll var det galapremiär. Vi får se.
Om några dagar har hysterin förhoppningsvis lagt sig och mina ofrivilliga avlyssningar kan återgå till det normala.

Desiré: en bild säger inte mer än tusen ord.

Klicka på bilden för att läsa. Det tar ca tre minuter och du kommer inte att ångra dig.

Desiré: Tips inför stundande helg: Robin Hood

Tecknad barnfilm är underskattad. Jag menar då inte Disney och Pixars nyproduktioner som är precis lika mycket underhållning och mening för oss ”vuxna” personer.
Nej, jag menar riktiga barnfilmer: klassiska Disneyfilmer. Dom som ritades på papper och handlade om livets enkla saker: hur man ska bete sig mot varandra och om vad kärlek är. Inget jättedjupt och komplicerat utan enkla värden i livet med en fantastisk historia som borrar sig in i hjärtat och sitter kvar.
För några helger sedan hade jag och min bror på 14 en Disneyhelg: vi hann med både Lejonkungen, Alladin, Herkules, Lilla Sjöjungfrun och några till.
Och så såg vi på Robin Hood. Disneys tecknade version är från 60-talet om jag minns rätt. Jag har inte sett den filmen sen jag var 10, kanske till och med yngre.
Och vilken film det är! då menar jag inte den fina sagan om han som ger till de fattiga.
Jag menar språket och dialogen. Manuset om du så vill. Jag har aldrig någonsin sett en tecknad film med ett så vackert språk. Man dras in och förtrollas, hela filmen känns som en enda lång vacker dikt. Jag vet inte om Robin Hood är unik på det viset eller om det finns fler guldkorn därute: filmer vi såg när vi var små.
Jag tycker, på riktigt, att ni borde strunta i planerna för helgen och rota fram favvofilmerna från barndomen. De har kvaliteter man glömt bort.

Desiré: Bra reklam men ingen träff

Forsman & Bodenfors, så vi har väntat på den nya hemsidan. I över ett år här där varit en röd matta och ett meddelande om att ”vi bygger en ny hemsida”.
Det har skrivits i Resumé och på bloggar hit och dit om varför sajten dröjer. Men ingen har synts till.
Så var det alltså äntligen dags häromdagen.
En snygg, välarbetad och lättnavigerad sajt var det som prydde min skärm. Sajten är uppbyggd kring byråns historia och, vilket inte får glömmas, sökfunktionen. Det gillar vi.
Sökfunktionen symboliserar ju faktiskt det vi alla, både som producenter och konsumenter av reklam och som människor, gör hela livet: vi söker.
Sidan känns fluffig och mjuk och sökfunktionen fungerar dessutom grymt bra.
Jag stannade länge.

Men en viktig ordföljd har någon missat:
resultatet då man söker på ”bra reklam” är… ”inga träffar”.
Är det en miss i sökfunktionen? tycker inte F&B själva att de gör bra reklam (föga troligt)? eller är det helt enkelt en självklar vi-har-glimten-i-ögat funktion?

Tack för tips: Christian

Frida: en annorlunda lösning

här kommer en annorlunda men ack så rolig presentation av sig själv och sitt företag.

vi gillar nytänkande!

det är visitkort för er som inte riktigt ser.

Desiré: Nu infiltrerar vi reklambranschen #1

Yes, då var det dags för bloggens nya serie.
Skoj tycker vi.
Både jag och Frida ramlade som ni säkert vet helt nyligen in i denna underliga bransch. Och vi insåg ganska snabbt att här finns det historier att hämta; diverse berättelser om pinsamma presentationer, fanatiska kunder, byråfester som spårat ur och kollegor som planterar mossa under skrivbordet i jakt på inspiration.
Vi tror oss veta att alla som rör sig i reklambranschen älskar reklam och sitt arbete mer än livet självt och att det väljs bort både kärlek och fritid för jobbet som gör att det brinner. Därför insåg vi också att här finns massvis med inspirerande historier att samla in:
bakgrunden till drömjobbet.

För att få ihop alla dessa berättelser har vi skickat ut handskrivna brev och mejl till olika människor runtom i reklamsverige. Breven har bestått av redan insamlade historier med en förfrågan om att brevmottagaren ska skicka tillbaka sin egen berättelse. Vad som helst.
För vi vill ju alla veta, eller hur?

Sagt och gjort. I detta första avsnitt får ni ta del av det (icke handskrivna) mejlet vi skickade till det beryktade reklambyråfolket. Vissa av er har sett det förut. För er andra är det nytt.
Enjoy, tycker vi.
I nästa avsnitt får ni ta del av svaren vi fick tillbaka: fler galna historier inifrån.
(och till er som ännu inte svarat: vi väntar med spänning)

klicka på bilderna för att läsa

Desiré: Fruktansvärda parkeringskvitton

Många har bil. Bilen slukar pengar; bensin, försäkring, reparationer och service kostar massor. När man kör bil är man på väg någonstans. Ofta stressad. Ingen trevlig upplevelse. Egentligen hatar vi bilarna. Dom är ett nödvändigt ont.
Och när bilen redan har gjort oss fattiga och vi i situationen är stressande ska vi dessutom slösa tid och pengar på att betala avgift för parkeringen som vi egentligen inte vill stå på och som ligger alldeles för långt från mötet vi ska till.
Inte nog med det.
När vi väl har betalat och kvittot skrivits ut behöver vi oftast jogga tillbaka de sju milen över parkeringsplatsen och stuva in kvittot i bilen. För att sedan ändå bli lappade när mötet drog över tiden.
De är i dessa situationer man blir glad för minsta lilla ljus i tunneln. Som en modern parkeringsplats där man betalar och får en biljett att dra i spärr för att komma in och ut. Slipper springa fram och tillbaka. Dessutom står där mysig och tänkvärd mening med gullig twist:
Tänkvärt…
Den som inte åker vilse får inte se så mycket.
Riktigt sött.
Men just när ljuset i tunneln uppenbarat sig kommer kallduschen:
(vid borttappad biljett 290 kr)

Så mycket för den glada meningen.

Frida: Coca Cola - livets dryck?

jag har kommit på mig själv några gånger med en sjuklig abstinens efter just Coca-Cola.

jag tror att jag har blivit beroende, inte så konstigt kanske.

och jag är inte den enda i vår sockerstinna värld.

Coca-Cola har gjort en trevlig, väldigt vårig film, den går som vanligt i Coca-Colas manér: mysig, gullig och sprider en varm känsla som får mig att längta till solens återkomst mer än vanligt.
och den är som vanligt välgjord

med en kul tanke i botten. inget nytt under solen.

Desiré: Dagens fördom?

Klockan tre på försäkringskassan:


Samma tid på reklambyrån:


Nå, Sant eller Falskt?

Frida: vad säger vi till alla unga?

är det verkligen ICE COOL?
jag pratar förstås om den senaste reklamen för Jägermaister "serve ice cold". Ni vet den med ett tafatt cyntcover-finsk melodifestival-band: en ensam gubbe som dansar med sig själv, en dam som får en plastros av sångaren och ett par som ligger och grovhånglar i hörnet. sen kommer det en stor, neonblå text in över bilden där det står: NOT COOL.

sen byter vi scen: en tjej och två killar som beställer in tre shots, sveper dem och röjer järnet.
det filmas ur en åskådares perspektiv och man får följa med ut på dansgolvet med alla "coola", "unga", "poppiga" och påverkade. sen följer nästa textrad: ICE COOL.

vad säger det om oss, vad säger vi till våra bröder och systrar, våra barn och barnbarn?
säger vi inte att det är coolt att dricka? men varför glömmer vi att nämna alla konsekvenser?

om du har tur kommer du undan med huvudvärk dagen efter och en dålig andedräkt efter spyan. har du otur så är det någon som tar dig mellan benen eller på brösten, du kanske inte hittar hem, du kan till och med dö.

jag blir ledsen och rädd när jag helt plötsligt och efter lång tid insåg hur fel signaler den faktiskt kan sända ut!

jag tycker att reklamvärlden ska ta sitt ansvar och med hjälp av alla föräldrar se till att den trend som långt ner i åren kan fördärva människor liv och en hel generation ändrar riktning.

Desiré: Dags för en god start

Några mycket fina och smarta människor har startat sajten godstart.se.

Såhär funkar den:
Genom att helt enkelt ange godstart.se som sin startsida skänker man pengar till välgörenhet varje gång man surfar. Om man dessutom går in på några av godstart.ses många länkar skänker man ännu mer.
Allt utan att själv behöva lägga ut ett öre. Det är sidans annonsörer som skänker pengarna. Ursäkterna för att inte skänka till behövande varelser av olika slag är för alltid finito. Det går till och med att välja exakt till vilken organisation slantarna ska gå.
Själva sidan är kanske inte fantastiskt rolig men den har allt en startsida behöver:
Google, väder, dagens namnsdag, tv-tablå, populära länkar och de senaste nyheterna från min favorittidning.
Jag är hänförd.
Och har hittills skänkt 1,36 kronor.
Ett litet steg mot en lite bättre värld.

Frida: Heineken: Walk-in fridge

varför har ingen tänkt på killarna förut?

jag har nästan alltid gillat Heinekenreklamen man sett.

de har en byrå och ett team som verkligen inte tänker innanför boxen, tyvärr får man inte se alla filmerna i Sverige.

se bara här: det hittar en självklar grej som de speglar på ett nytt sätt och får det att funka. alla kan identifiera sig.

jag kan tänka mig att om jag hade en kille som ägde ett sånt här rum skulle han och hans polare hänga där jämt.

Desiré: Dagens sanning

"Det enda som kan göra drömmen omöjlig är rädslan för att misslyckas"

Desiré: Pure lycka

Ja, alla har väl sett nya reklamfilmen för Cadbury vid det här laget.
Ja, alla har olika åsikter...hissa eller dissa, geléhallon eller bajs. Ja, klart att gorillan var bättre. Men jag vågar påstå att detta är lycka. Jag vågar också påstå att ballongsolot är lycka i dess renaste form. Ring mig om det inte rycker i mungiporna. På riktigt.
070 395 0335

Desiré: Den lilla mannen med dåliga nyheter

Det har talats på stan om någon slags kris. Hela hösten faktiskt. Tröttsamt har jag tyckt. Det är bara att rida ut med ett leende på läpparna. Men i dagarna kom krisen som en elak liten bombman (läs: konkursförvaltare) till min bloggkollega Fridas byrå. Konkurs alltså. 20 reklamisar från Stockholm har med buller och bång fått lämna. De anade ingenting. Frida är följaktligen utan jobb. Det är lite deppigt och delvis anledningen till att hon inte sagt ett knyst på bloggen senaste veckan.

Det här är en liten jobbansökan åt henne:
Frida söker jobb inom reklam. Hon har ambitionen att utbilda sig inom design och vill nu ha någon form av assistentjobb. Hon är ambitiös, flexibel och är van vid snabbt tempo. Hon älskar att träffa folk. Och det är svårt att inte tycka om Frida. Har tidigare arbetat i reception och som assistent på reklambyrå.

Detta är hennes egna ord men jag är övertygad om att det finns fler kompetenser att gräva upp. Mejla gärna.

Desiré: Ha så kul med kön!

Vi människor är ju så himla fascinerade av det här med kön. Det liggs med kön. Såklart. Men det diskuteras också i oändlighet. Kön slutar liksom inte att fascinera:
I grundskolan står småpojkarna utan hår på pitten och jämför storlek och runkar ikapp. Utforskningen fortsätter och när vi alla väl har börjat prata om kön och sex kommer det att fortgå, hela livet. Det skrivs diverse artiklar andra texter om kön. Konsten älskar kön. Det finns böcker i oändlighet som både handlar om olikheter och om likheter. Om kåthet och om komplex, om porr och våldtäkter. Dagisfröken pratar kön, politik fokuserar på kön, byggplatserna hyllar det kvinnliga könet och språket hyllar båda könen med tusentals ord (puppa, snippa, mus, blomma, skäggbiff, fitta, kuk, fillefjong, balle...) Könen förevigas genom avbildningar. I choklad eller kanske cement. Härligt!

Reklam lever i många fall på kön och dess roller. Det diskuteras ständigt och provocerar ganska många. Inte sällan fälls reklam som leker för mycket med kön. Det är väl ibland bra. Ibland synd. Reklamen är lite pryd och mormorar och småskolans osäkra tonåringar för känsliga. Jag tycker att vi borde släppa prydheten och hylla könen på rätt sätt. När det passar sig, självfallet. I höst har vi sett exempel på reklam där könen har satts mitt i centrum.
Utan att det blivit ens lite smaklöst. Mer sånt!
Varsågoda söta mormorar och (otäcka) tonåringar. Här får ni lite välbehövligt kön.

RFSUs Fiffikampanj: fiffi.rfsu.com/


Lactacyd.


Och sist men inte minst toalettromantik med Edet.

Desiré: En kreativ process...

kan vara smärtsam!

Jag håller på med arbetsprover.

Desiré: Mitt sociala experiment

På byrån där jag jobbar har vi en skoj kaffemaskin. Man stoppar in kapsel av valfri smak, trycker på en knapp och vips så brygger das wunderful maskin en perfekt espresso.
Helt utan ansträngning och med 0 risk att misslyckas.
Hur som helst.
Bredvid maskinen står en behållare där fyra olika smaker finns att tillgå. Fint uppdelade i varsitt ”rör” där de gröna kapslarna ligger för sig, de lila för sig och så vidare…
När det i förra veckan bara fanns en blå kapsel kvar la jag den längst fram i röret bland de gröna kapslarna. Den blåa syntes mest och var enklast att ta. Men icke.
Ingen tog den ensamma blå. Den låg kvar där i en vecka medan de andra kapslarna gick åt som smör. Och det har inget med smaken att göra. När ett helt rör har varit fyllt med blå har de gått åt minst lika mycket.
Och nu till frågan. Vad visar det här experimentet? Varför har man så svårt att ta den som är annorlunda än de andra? Den som är ensam kvar. Varför kan ingen bryta mönstret? Reklammänniskor ska väl vara experter på att bryta mönster?
Det slutade med att jag själv i ren desperation gjorde mig en espresso av den blå.

Desiré: Vänta, vänta, vänta…vad tänkte man här?

Ibland åker jag till min hemort Gnesta. Det är en förfärlig resa som tar ganska precis en timma. Jag brukar ha med mig en bok att läsa. Glömmer jag den blir resan helt fruktansvärd: trånga, gamla tåg, fyllda med diverse suspekt luktande människor. Burr. I fredags glömde jag boken. Fan. Min enda sysselsättning blev således att sitta och titta på ansikten, när jag tröttnade på det tittade jag på fötter. Tillslut längs väggarna upp i taket. Småstadsungdomar är ganska så uttråkade vilket resulterar i att reklamen som en gång satt uppsatt i tåget ganska snart hänger på någon finnig unges vägg. Varför inte egentligen? Reklamplatserna i pendeltåget ekar tomma. Men just i fredags satt det en stackars affisch uppe. Ingen hade velat ta den och jag förstår varför. Jag tog den istället. Kolla här:


Förts har vi rubriken. Den lyder:
Egypten
1001 sandstrand och ett hav fullt med koraller.

Jaha. Vad är tilltalande här. Är det ens någon som fattar en gnutta? Jag gör det inte.

Sedan kommer brödet där allt tydligen ska bli glasklart.
Brödet lyder:
Tusen och ett lyxhotell vid härliga stränder med fin vit sand som bara väntar på dig. Tusen och en fiskart som långsamt simmar i Röda havets kristallklara vatten. Tusen och en sportaktivitet och spännande kulturevenemang för semesterfirare som vill se sig om och familjer som vill ha roligt. Tusen och en fantastisk solnedgång som breder ut sig över de rosaskimrande bergen på Sinaihalvön. Tusen och ett minne som du kommer att ha kvar för alltid.

Och en taskig bild på ett par som snorklar på det.

Kan det bli sämre än så här? Har de låtit en klass 2:a göra denna annons? Eller har Berit på ekonomiavdelningen fått den nobla uppdraget att ta fram en härig text. För mig finns det inga andra alternativ.

Jag antar att det ska anspela på tusen och en natt. Men varför står det med siffror i rubriken, och varför tokfel skrivet? vad var tanken med det? Och varför har de en så fruktansvärt dålig copy att jag vill spy upp middagen innan jag ätit den? ”Tusen och en fiskart i det kristallklara vattnet” och vart är relevansen? Och vart är känslan, och vart är…allt?
Jag blir inte sugen på en resa till Egypten.
Blir ni?

Desiré: På mottagarens villkor – en fortsättning på Fridas inlägg

Långt ifrån allt hänger på reklamköparen. En duktig reklamare har redan tittat och lyssnat på konsumenten och har därför förhoppningsvis en fantastisk idé med argument som håller.
Men har man inte iakttagit och lyssnat tillräckligt kan konsumenten bli arg...ooo så arg. Och ingen vill ha med en arg målgrupp att göra.

Frida: kommunikation sker på mottagarens villkor

när man jobbar i vår bransch är det enda man tänker på: "hur ska vi kunna kommunicera ut det här till målgruppen". jag vet inte hur många gånger om dagen jag hör ord som "målgrupp" och "kommunicera" och "når vi ut?".

jag kan ändå inte hjälpa att undra om vi verkligen gör vårt jobb som vi ska. kommunicerar vi som målgruppen kräver? om inte är det vårt fel eller är det uppdragsgivaren som är för mesig?

på min byrå är visionen hög och det är ofta de talas om" internationell klass". men efter alla dragningar kommer de tillbaka med slokade ryggar och ledsna blickar och inte långt där efter hör man hur de suckar och stönar och måste tänka om. för i nio fall av tio träffar man kunder som är nöjda med sitt gamla koncept, eller kanske framförallt rädda för att tänka för långt utanför boxen. det spelar ingen roll om vi har gjort en research och kommer med svart fakta på vita papper.

det roliga i kråksången är att de ändå vill utöka försäljningen, hitta nya målgrupper och komma på nya koncept.

jag vill inte slå oss (alla reklamare) själva för bröstet men det är väldigt lätt att klaga på dålig reklam men aldrig fundera på under vilka premisser de har skapats.

hur kan vi nu nå den högre höjd som krävs trots mossiga beställare och hårda budgetar?

ja, världen utvecklas och pannåer blir till film och virala kampanjer. hela tiden strävar vi efter att hitta på något nytt. det är en rolig och intressant utveckling och om vi lyckas kan vi kanske inte bestiga månen men i alla fall spränga gränser och tänka utanför boxen.

Desiré: Tänk på vad ni köper.

Vilken himla tur att min mus inte är från Microsoft. Apple stänger inte in djur i maskinerna.

Desiré: Nu blir det reklamfilm

Kondomreklam brukar ofta skrämma oss med könssjukdomar (HIV någon?) eller locka enligt principen ”sex säljer” då kondomen inte får uppfattas som helylle och tråkig. Är det inte så?
Men de flesta har glömt vad gemene man egentligen är rädd för under oskyddad sexualakt (vilket ord va?).
Barn såklart.
Risken att få en allvarlig sjukdom är relativt liten jämfört med vad det är att ena parten blir på smällen. Vår största skräck är att det nio månader senare ska ploppa ut en skrikande liten snorunge och tre liv ska vara förstörda för alltid.
Se den här filmen och använd kondom för fan. P-piller ger bara 99 procentigt skydd.

Frida: torka på reklamfronten

jag satt i morse på bussen som vanligt och lyssnade på radio. jag har tagit för vana att göra det på morgnarna. man behöver inte tänka så mycket och jag själv imponeras av Adam Alsing i mixmegapols "vinn adams pengar". men det har varit juluppehåll och jag har inte lyssnat på radion på ett tag. när jag idag satt på bussen slog det mig att reklamen som sändes även sändes
innan jul och dessutom ett ganska så lång tag innan jul. nu är det klart att jag förstår att man köper en längre period men finns det ingen maxgräns för vad äppelkäcka damer från vattenpumpsföretag, städbolag och snickerifirmor får sända?

värst är nog McDonalds! den trötta stöddiga killen som ber om en ekologisk kaffe. honom är jag beredd att byta kanal för.

detta fick mig osökt att tänka på all den riktigt risiga reklamen som går på TV nu i dessa dagar. elgigantens mellandagsrea hade ett bästföredatum innan den ens sågs på TV första gången men de envisas med att dra den i skolbänken (för dåliga exempel) i 5 år till. jag har till och med börjat stänga av ljudet under reklampauserna.

nej, just nu råder det reklamtorka, kanske ideérna inte kommit tillbaka från julledigheten ännu.

Desiré: spela bort proppen i kroppen

Det här med kreativitet och idéer är en knasig historia. Ibland sprudlar man av skaparkraft och idéerna flyger likt höga flugor ur kroppen. Men det händer också att det står helt still.
Då ska man leka tycker jag. När jag leker kopplar jag bort mina medvetna tankar från problemet som ska lösas och fokuserar på något helt annat. Det brukar hjälpa mot idétorka.
På mitt jobb har vi köpt in ett hockeyspel. Det är himla skoj och hjälper faktiskt mot det mesta. Till och med huvudvärk.
Jag funderar nu på framtida inköp:
Lite sällskapsspel.
En fotboll.
Några hopprep.
TV-spel.
Knasiga böcker.
Dockor (ja varför inte).
Lego och andra byggsatser.
Biljardbord.
Darttavla.
Kanske så småningom ett bollhav, jag har alltid velat ha ett djupt bollhav!

Ett kontor som verkligen tror på lek är Google i Zurich. Kolla in den här filmen, bege er sedan till närmsta leksaksaffär och handla roliga saker till jobbet!



Tillhör du en av dem som har svårt att släppa loss och leka. Testa med ett par glas vin först.
Trevlig helg.

Desiré: Indien kan lära mig trolla.

Någon skrev nyligen att 2009 kommer att bli Indiens år. Själv tillbringade jag början på detta fantastiska år i det förtrollade landet som ska ta världen med storm. Det pratas om Bollywood och fantastiska filmskapare, det pratas om en nyfikenhet och öppensinnighet som sällan skådats.
Jag har delat upp några av mina starkaste intryck i tre delar. Varsågoda.

Utsmyckning och de tusentals färgerna
Indierna är experter på färger och utsmyckning. De klär sig i fantastiska kreationer i regnbågens alla färger, de målar sina hus rosa och blå och de sveper in livets tråkiga attiraljer i färg och pynt till det mesta liknar julgranar. Jag vet inte hur många vackert klädda lastbilar jag såg under min resa. De skriver också små dikter, roliga historier eller religiösa budskap på de trista måstena som finns i allas våra liv. Människor i Indien har helt enkelt en förmåga att se och skapa något vackert av allt. Jag har sällan känt mig så upplyft och inspirerad. Hela Mumbai är klätt i konst.


Mängden reklam (läs utomhus)
Det första jag såg när jag klev av planet i provinsen Kerala var reklam. Överallt. Jag har aldrig varit med om något liknande och då har jag ändå vart i några av världens största städer. Jag begrep för det mesta inte ett smack då mycket var på Hindi och det mesta verkade vara gamla annonser som suttit i åratal. Men mängden var otrolig. Dels var det stora billboards med maffiga bilder och gigantiska bokstäver. Men också små plåthus klädda med reklam för både Nike och den lokala tyghandlaren. Tydligen kan man tjäna sig en hacka på att låta huset kläs in i säljande budskap.
När jag senare landade i världsstaden Mumbai möttes jag, förutom ännu fler billboards, av olika reklambudskap (mer eller mindre handgjorda) på bilar, trottoarer, hus, träd, broar, på sophögar (nej, inte i) ja överallt. När viss media inte erbjuds eller är upptagen får man ta till det som finns. Jag blev helt överrumplad av alla utomhusbudskap av olika slag och då förstod jag oftast inte ens halva innebörden.


Människorna
Så mycket skratt, så mycket tjo och tjim. Trots att levnadsstandarden ibland har en del övrigt att önska. Alla är så nyfikna och innovativa:
”oj, marknadens stora publikdragare pariserhjulet gick visst sönder. Då hoppar jag upp och trampar runt hjulet själv istället. Det går säkert.”
”Strömmen gick (igen) och restaurangen är full av gäster, då tänder vi en massa ljus och ställer vi till med show tills den kommer tillbaka”.
Det sjungs, det dansas och det skrattas. Det mesta är kul och inget verkar för tufft. Har man den livsinställningen är allt möjligt.


Puh. Långt det blev. Jag tror att vi har allt att lära av Indien. Och inte bara av det högproduktiva Bollywood utan av de ”vanliga” människorna. Indien sägs ha världens största medelklass och de är verkligen i en klass för sig.
Tips: Åk till Indien och ta med en stor del hem.

Desiré: Ska det verkligen vara så enkelt?

Macfrälst som jag är blir jag imponerad av det mesta Apple spottar ur sig. Varje ny pryl och dator väcker habegär och det är i stort sett alltid frågan om snyggt designade produkter som är smartare än det mesta och lätta att använda även för den mest infantila varelsen.

Men nya ”revolutionerande” Macbook wheel får mig faktiskt att se svart. Ok, Apple står för enkelhet och är det något som är enkelt är det såklart en enda knapp. Jag är med på resonemanget. Men är det verkligen så simpelt och användarvänligt som det verkar? Är det inte fantastiskt lätt att tappa bort sig i alla dessa steg som måste finnas? Det är ju inte direkt en enkel Ipod vi talar om här. Därtill, för en sådan som mig som skriver massor och massor, hur ska en touchscreen kunna ersätta tangentbordet? Det fantastiska ljudet av klapprande fingrar mot slitna knappar. Det finns ju inget bättre. Den nya Macbooken skriver istället när jag klickar och vill dessutom avsluta mina påbörjade meningar. Det här är långt ifrån en ny uppfinning av hjulet. Sorry alla tekniknördar därute men det blir tummen ned från min sida.

Titta på inslaget och bedöm sedan. Är Macbook wheel åtråvärd?