Desiré: Mitt bland folk

Jag är nog inget vidare trevligt sällskap på stan, eller någonstans där det finns många människor som pratar samtidigt och runtomkring. Jag åker bäst buss själv helt enkelt. De gånger jag gör halvslöa aktiviteter med mina vänner kring andra människor har jag svårt att koncentrera mig på vad mitt sällskap säger; jag försöker lyssna men det slutar alltid med att jag gör bort mig trots mina tappra försök. Jag skyller allt detta på farmor. Egenskapen är definitivt ärvd från henne. Jag vill höra absolut allt vad alla säger. Varenda kotte. Jag är för nyfiken för att stänga av. Jag skulle kalla det ett handikapp.
Hur som helt.
Senaste veckorna har det inte vart vidare skoj att lyssna på folket på bussen och i affären. De har nämligen alla pratat om precis samma sak. Det är sant. Och det är inte något allvarligt i stil med finanskrisen eller bränderna i Australien. Nej då. Buss, butiksbesökarna och folket på stan har pratat om Milleniumtrilogien, och främst filmatiseringen av ”Män som hatar Kvinnor”:
”Jag har läst alla tre böckerna”
”Ja, men jag är minsann med en snutt i filmen”
”De filmade på Strandvägen när jag var ute och gick med hunden”
”Och jag har hört att premiären ska hållas i Gnesta”

Jag har inte kommit undan denna besatthet. Dessa galna människor.
Ok. Böckerna är säkert bra. Jag har inte läst dem men har mannen sålt näst flest böcker i hela världen förra året måste han väl för sjuttsingen kunna skriva i alla fall.
Men varför denna hysteri? Filmen verkar engagera alla. Min mormor som aldrig någonsin går på bio ska gå och se denna. På premiärdagen!
Jag tror det blir en flopp. Förväntningarna är skyhöga men jag gissar att detta bara är ytterligare en svensk film. Baserad på en deckare.
Ikväll var det galapremiär. Vi får se.
Om några dagar har hysterin förhoppningsvis lagt sig och mina ofrivilliga avlyssningar kan återgå till det normala.